mest för att det varit fullt upp. Hundutställningar, företagsutveckling, hålla jobbet, hemmet och det normala livet flytande. Så fullt upp så jag inte haft tid att irritera mig över småsaker - och det är väl bra.

Men nu är det väl dags för lite irritationsmoment:

1. De som köper en (ullig) gullig valp utan att fatta att det är en levande varelse som behöver busa, leka, tugga, växa, mogna, mysa, koppla av, få trygghet som vilket barn som helst. Nä de "kan inte förstå" varför den 14 veckor gamla valpen "attackerar" dem, "morrar" åt barnen, biter svärmor eller vad det nu kan vara. Den måste vara elak, dålig mentalt, ha någon boksatvskombination......

svar: Det är en VALP!!! Ni skulle ha köpt hund på Barnens Hus i stället.

2. Uppfödarna som inte informerat de okunniga valpköparna om vad det innebär att ha valp, eller stoppat valpköpet. Än värre de som inte svarar i telefon,inte har tid, inte tycker att det är deras problem då de förtvivlade valpköparna hör av sig.

Svar: Föd upp guldfiskar i stället!

3. Alla förståsigpåare som mer än gärna hjälper till på olika hundforum, på Facebook, på gatan och värst av allt - på kurser och talar om att valpen måste minsann fostras, man måste sätta sig i respekt, valpen vill bara ta över ledarskapet och de ska hållas kort annars kommer de bli fullkomligt livsfarliga. Sätten att göra detta tänker jag inte ens skriva om för jag skulle aldrig förlåta mig själv om någon läste slarvigt och gjorde så efer att ha läst min blogg.

Svar: Lär er lite om HUNDAR, inte om vargar i fångenskap, inte om höns, inte om någons alldeles egna hopikok av halvsanningar och myter (de kan ni se på 7:an på tisdagarna).

Sen om vi ska lämna det där med hundar....

Min man är helt otrolig, hur han ställer upp för mig, för att jag ska få förverkliga min dröm, på mina arbetstider, min pissiga ekonomi, att jag jobbar jämt (även om jag låtsas att jag är ledig snurrar jobbet i huvudet), ställer upp och bakar, skjutsar, kommer med idéer, förkastar mina dåliga och hyllar mina bra. Ok när jag fyllde år för något år sedan fick jag ingen present (för han kom inte på vad han skulle köpa), morsdagsuppvaktningen blev tårtrester på stående fot i Råneå när han själv var 7 mil bort, alla hjärtans dag ska vi inte ens prata om.... Men han finns där varje dag på det sättet jag behöver och det är väl det viktigaste.

Därför kan jag bli så innerligt förbannad när jag hör kvinnor som klagar och gnäller på sina män för det alldeles för vanligt,  att de alltid jobbar och inte ställer upp, inte uppvaktar, inte gör något för familjen.... fundera nästa shoppingtur eller nästa utlandssemester var pengarna kom i från... och gör ett val - vill ni vara utan det fina hemmet att visa upp för väninnorna nästa gång ni ska beklaga er över era män och strunta i resorna världen över och ha mannen hemma mer, eller? Det går inte att få allt, man måste göra ett val och väljer man fel kan man alltid välja om, fast det förstås om man klagar slipper man ju det ansvaret.

Så där nu har några månaders irritationer kommit ut.... tänk så bra man har det när man inte har värre saker att bli upprörd över   

Det var så länge sen sist, senast nån gång på 90-talet som jag gjorde det här med en förhoppning om succé. Efter det så har det varit på skoj eller för att få bekräftat att det är som man tror.

Och utveckligen går framåt, nu räcker det inte med att försöka - nä nu ska man vara proffs. Bakom mig har jag en hel horder av påhejare (ja de är tre stycken) som med all säkerhet kommer att slita mig i stycken om jag misslyckas   .

Och förberedelserna har inte varit av denna värld, sist jag var i den här svängen så var det en urborstning och så var saken klar. Nu är det klippningar, shamponeringar, krullningar (ja den biten sköter sig själv tack o lov), klippningar igen.....

Och vad vi har tränat, vänster, vänster, stå stå stå, vänster vänster, klämmakännakolla....... kort har skickats till de där tre, kommentarer tillbaka ... 10 cm till.....

Den lilla prinsen är lyckligt ovetandes om det här, ja badningarna har han nog gärna varit utan men träningen är ju toppen - massa gott godis. Och mattes nerver verkar inte bekomma den lille plutten.

Och vad handlar det om egentligen, en person ska teckna ner till stor del hans högst personliga åsikt om ett antal hundar under två dagar.... däribland min lille Plutt. Kanske får vi goda vitsord, kanske är han jättesnygg eller en katastrof - i DENNE MANS ÖGON. För det spelar ju inte så stor roll för mig - för han är ju hur som helst min lilla guldklimp och vår allas lillprins Bus!

Låter det ok? Nä jag misstänker att ingen av er som läser min blogg tycker det.

Att bruka våld mot någon är fel, ALLTID fel. Vi har lagar som reglerar detta och oavset vad man tycker om de lagar vi har så är inte våld rätt. Sen visst kan man känna att man skulle vilja göra ett eller annat med vissa men det är inte rätt för det.

Men i vissa kretsar är det rätt, där får man visst göra hur man vill. Man behöver inte ta det minsta hänsyn till vad den utsatte anser om saken. Nä "var och en bestämmer själv" verkar avar den allmänna åsikten i frågan. Där får man kränka, hota och trycka ner precis så mycket man vill och ingen ska få ha en åsikt om det. Där handlar det om att lära sig "respekt" inte om att respektera. Där handlar det om "vem som bestämmer" inte om samarbete. Där handlar det om "veta sin plats" istället för att få ta plats. I vilket land är det så här undrar ni säkert och ja ni... det är här och överallt, det är i HUNDVÄRLDEN!

Det är för många helt ok att lägga omkull en hund, hålla den nere till den "ger upp". Då anser man sig ha satt "fasta regler" för sin hund, man menar att hunden blir trygg då den vet vad som gäller. Men vad är det som egentligen gäller? Hunden gör något den inte får, tex ett utfall mot en annan hund, till detta utfall finns en orsak, vilken det är lämnar vi just nu för det gör den som lägger omkull hunden också. Då tar ägaren (eller någon duktig förståsigpåare som sett på TV) tag i hunden milt eller omilt och lägger ner hunden på sida alternativt rygg och simulerar bett på mage, bröstkorg och strupe. I hundens huvud händer följande samtidigt:

"Oj en hund, den får inte komma nära bäst jag säger åt den att sticka" - och så kommer utfallet.

"Nej nu flyger husse/matte/den främmande människan på mig och hotar att döda mig"

Här har nu hunden två val

1. Försvara sig, just i det här läget när den redan ligger ner är det för sent, men den kanske gör ett försök och morrar, hugger och följden blir att den trycks ner mer och nästa steg blir då att...

2. Dö, hunden ger upp, "ja ja döda mig då, jag kan inget göra"

Tillbaka till människovärlden: Vi är så lyckliga för vår hund har "gett upp", den ser oss som ledare och vi har minsann lärt hunden vem som bestämmer.

Kanske inte nästa gång men kanske då nästa eller någon månad senare då har hunden bestämt sig, Nu ska jag inte dö jag ska försvara mig, hunden vet att när det kommer en hund så finns risken att matte/husse/konstig främmande människa hoppar på den och hunden är beredd...

Så om man ska uppfostra sin hund på hundars vis... se det åtminstone ur hundarnas perspektiv!

som vi ständigt ska ha för att "vi har det så bra" står mig upp i halsen.

Har man ont i tån ska man minsann veta att det finns de som har ont i hela foten, har man inte råd att gå på bio ska man minsann veta att det finns de som inte har pengar till mat osv...

Facebook kryllar av "dåligt samvete uppmaningar", "Har du ett hjärta så gillar du det här" och liknande uppmaningar kan man rätt så ofta läsa på vad som är påhittade amerikanska snyfthistorier, ofta med en religiös underton. Huruvida jag är hjärtlös eller ej om jag inte trycker på GILLA vet jag inte, men skulle det inte vara bättre att gå ut i verkliga livet och göra något vettigt i stället. Jag hjälper andra mer på det sättet. En i min närhet fick sig runt skallen för att hen (aj nu använde jag ju det där ordet) vill öka sin inkomst. Man skulle minsann inte tänka på pengar. Hen som är egenföretagare skulle i och med att inkomsten ökades öka antalet arbetstillfällen, öka skatteintäkterna till staten och öka flera personers inkomster så att de kan handla mer, produktionen ökar, fler arbetstillfällen skapas..... men nääää inte ska man bara tänka på pengar.

En annan i bekantskapskretsen kämpar med tanken om det är ok att vara hemma, de har de ekonomiska förutsättningarna, familjen skulle bara må bättre av det och staten skulle belastas mindre (fritids osv). Men där är det det omvända, vad ska "folk" säga, säga upp sig från ett fast jobb, det kan man väl ändå inte göra?

Sluta bry er om vad andra tycker, man ska lyssna på råd (alltid lär man sig något) men låt igen annan bestämma vad som är rätt för just DIG! Det vet bara du!!!

Vaknade helt klart på fel sida idag, trots blå himmel och skinande sol, glatt barn och snälla hundar. Det är bara så att jag är irriterad och det irriterar mig. Jag är så irriterad på bristen av egenansvar, att vuxna människor inte kan inse att det faktiskt är de själva som får ta ansvar för sitt eget liv och kan inte lägga över det på andra. Sen kan man behöva hjälp, och det är absolut inget fel i det - men sitt och inte och förvänta er att omvärlden ska lösa era problem om ni inte ens försöker själv.

Det finns ingen genväg genom livet - var och en ansvarar för sin egen lycka och man får arbeta för den - hårt.