Maken tog med kameran till svärmor i går så här kommer en liten bildkavalkad från påskafton 2011.

(alla foton: R Ekman)

Dottern fattade snabbt tycke för Makens kusin Emelie som är på besök, äntligen en som kan prata lika mycket som hon själv.   

Och vad är bilder i bloggen om inte denna snygga varelse visas upp? Tänk de som sliter och drar i sina utställningsschäfrar - detta är en helt naturlig ställning för en nyfiken bruksschäfer.

Och när man inte är snygg, njuter man av skogen och barmarken.

En fjäril visade sig också, inte konstigt så varmt som de hade där nere i södern (Piteå kommun).

Nytillskottet på gården, Tuppen Pontus som redan tagit kommandot över hönorna så nu är det ordning i hönshuset igen.

Och tänk vilka underliga djur som kan skådas på farmors gård, men här gör man inte skillnad på folk, fä eller urtidsdjur.

Gårdens vaktare Vilja vill ha koll på läget och då tar man högsta punkten... glad att hon inte sover i min säng.

Om nu någon tar illa upp, så säger jag förlåt men det är så att jag är inne på min andra lediga dag och då inte söndagsstressen, för att helgen snart är slut har infunnit sig så slår rastlösheten till och då kommer funderingarna..

Bland annat detta, Att det är mycket skitsnack i hundvärlden är jag väl medveten om, om det är avundsjuka, missunsammhet eller vad som är orsaken till detta det vet jag inte. Men många i hundvärlden drar sig inte det minsta för att svartmåla och smutskasta sina kollegor. Men jag ser ett fenomen på många uppfödar- och hundägar sidor... där på varje sida eller blogginlägg skrivs om en händelse och sen kommer en (underförstått) bitter kommentar att om man vill veta vad som ligger bakom får man faktiskt höra av sig till uppfödaren (inget direkt citat utan fritt omskrivet), Man förstår att om denna uppfödare/hundägare surrar det en hel del "skitsnack" och denne är rejält less på detta. Helt rätt eller.... För här kommer min fundering:

Om det upprepade gånger uppstår "skitsnack" om samma person/kennel/ hund eller vad det nu gäller - ligger det något bakom det, kan det finnas en uns av sanning bakom snacket? På något sätt måste det ju ha uppstått - eller är det bara den kända svenska avundsjukan?

Jag har ingen aning, men personligen känner jag att jag drar öronen åt mig när jag hör alla ursäkter - även om jag inte hört "skitsnacket". Min känsla är att har man inget att dölja, har man helt rent mjöl i påsen då behöver man inte heller ursäkta sig på ett eller annat sätt.

Men jag kan ju ha fel, världen är nog så att det är bara "de andra" som är dumma elaka och misunnsamma medan den stackarn som är full av ursäkter bara är en stackars utsatt och kränkt person.

eller?

Känsliga mormödrar bör ha kudde beredd:

Maken sover, E sover, dottern spelar WII och Tyra ja hon sover också - självklart, det är ju ganska arbetsamt att stiga upp klockan fem på morgonen och vandra fram och tillbaka och med jämna och ojämna mellanrum, stanna till vid mattes säng och drämma in svansen i metallsängen ända till halv sju då matte ger upp, stiger upp, rastar och matar hund. Sen kan en trött Tyra sova gott.... Men matte är vaken.

Men vad gör det när solen skiner, man klarar sig utan vantar och man möts av ett gräsandspar som även de tar en tidig morgonpromenad och vad gör det när man vet att nybakade bagels (ja maken har underliga kvällnöjen) väntar en till frukost.

Sen bär det av till Boden, ska visst vara representativ vid ett årsmöte, förhoppningsvis är lunchen god när man missar en utedag i detta underbara vårväder.

Maken och dottern har även de en fulltecknad agenda, först är det simskola och sen ska de åka och köpa cyklar, en till maken och en till MIG, ska bli skönt att kunna cykla till jobb och skola så Röda Forden får vila sig mellan storhandlingarna.

Sen nalkas påsken, maken ska ha lite semester, jag ska söka ledigt på torsdag och sen ska här njutas av långhelg, förhoppningsvis har vi lyckats bjuda bort oss på inte bara en, utan två festmiddagar - lycka! Men torsdag, fredag och måndag kvarstår dock om någon känner sig manad?

Vi är inte så kräsna!

/Hej

Har varit på disco ikväll. Där var glitterfaktorn hög och stämningen på topp. Musiken hördes långt ut på gatan och det var i det närmaste fullsatt. Kan meddela att Dannys "In the club" och Erik Saades "Popular" var de mest frekvent spelade låtarna. Själv agerade jag vakt och städpersonal och städa det fick vi, då hela buffén åkte i golvet.

Ska det festas så ska det!

Nu sover nog alla partyprinsessor och prinsar och deras minst lika trötta föräldrar längtar smått till den dagen då de hör från hallen:

"Öh Morsan jag sticker nu - kommer i natt nån gång BAHHHH" Då städar någon annan i alla fall.

  kan det bara flyta på.

Oron för än det ena och än det andra hänger ständigt över en. Just nu är vissa saker väldigt bra men jag kommer på mig själv att hålla andan och inte riktigt våga tro och hoppas fast jag mer än allt annat i världen vill. Jag vill tro att NU vänder det, nu blir det bra... i alla fall bättre....

Sen kommer ju sällan en olycka ensam utan allt h-vete ska ju hopa sig samtidigt. Idagslägen vet jag inte vad jag göra om 20 dagar - jobb eller inte och även fast backupp-planen är klar så finns oron där, jag fixar inte att gå hemma igen (och nu vet jag en som myndigt kommer att meddela att det ska jag minsann inte göra för hon vet en lång kölista som bara väntar på mig).

Och så dottern, eller hennes skola. Inte ens bästa skolan i stan är felfri och kanske inte alltid tänker till - nu ska de få byta lärare. Inte bra, och sämre var det att läraren meddelade barnen före föräldrarna fick veta något. Sen att jag hade ett långt samtal med läraren om dotterns oro för andra saker och hon kunde inte förvarna om detta gjorde mig inte det minsta muntrare.

Tack maken för att du står ut, för att du kommer med tröst fast jag vet att jag är inte ensam om att må skit. Tack storasyster som kastar sig på telefonen, tack @ för att du får mig att släppa tankar och tack mamma bara för att du finns och jag vet precis vad du tänker skriva i kommentarerna.

Sen hoppas jag att min kollega som chockades svårt över min ramsa idag på jobbet har hämtat sig

att blogga (och ni som väntar på fina bilder på vårt ännu finare hem... ja beställningen är gjord, nu hänger det på fotografen och städhjälpen).

Och ni som blir glada och tycker att lite är bättre än inget - välkomna tillbaka.

Men ni som tror att det kommer att levereras fyndiga blogginlägg var och varannan dag - googla på Blondinbella så ser ni att inte ens proffsbloggare är särskilt fyndiga - och jag kommer inte att leverera så där väldans ofta.

Utan det blir när jag förundras över gubbar mitt i vägen (när blev det ute för herrar i övre medelålderna att gå på de välsandade och trygga gångbanorna? Eller blir less på prettobloggar där inläggen handlar om "jag är väl inte speciell men eftersom ni och hela VÄÄÄÄRLDEN tycker att jag är SÅÅÅÅÅ speciell så kan jag ju lika väl berätta vad som är så specieeelt med just lilla mig. Eller helt enkelt vill berätta om min dag och varför jag är så trött idag.

Jo just det - jag är trött för idag var det väldigt lite att göra på jobbet, av min vanliga sysselsättning. Så jag beslutade mig för att verkligen lära mig en annan arbetsuppgift, en som jag bara kunnat hjälpligt. Men nu kan jag det - till höger och vänster och upp och ned. Kul är det, jag har ännu mer kunskap inom mig och jag kommer att drömma om fondkonton och unika susanslutningar inatt.

Men den bästa anledningen att blogga är väl att man kan göra lite smygreklam - kolla in den här sidan: Viktigaste sidan för fyrkantens hundägare.

Återkommer när andan faller på...