... och då sätter JAG villkoren.

Det sa jag halvt road och halvt irriterad till elbolagsrepresentanten som precis ringde mig. Han gav mig chansen (hans ord) till att teckna ett helt otroligt avtal som skulle minska mina månadskostnader med mer än 400 kr per månad.  Kändes lite för bra för att stämma. Bad honom återkomma i morgon så att jag kan kolla runt lite.

DÅ slösar JAG hans tid, han som bara vill HJÄLPA mig.

Ha ha ha ha ha hur dum tror de att man är??? Särskilt när man hör hur personen i fråga läser innantill från ett "jättesäljande" manus.

Nä jag gav honom valet, vill han ha en chans att sälja ett avtal till mig då ringer han i morgon, annars så låter han bli och kan riskera att gå miste om en affär. Upp till honom. Varken han, elbolaget eller något annat elbolag gör detta för att HJÄLPA - de vill TJÄNA PENGAR!

Men så länge jag är kund så...

Har sedan dottern (alltså inte min) föddes gillat Alex Schulmans blogg, han bloggade tidigare om sitt första år som pappa och min glädje var stor då jag upptäckte att han återvänt till bloggvärlden.

Men nu har jag hittat en blogg som faktiskt är ännu bättre, en bloggerska som är som jag vill bli när jag blir stor. Lagom känslig, lagom rolig, lite flärdfull men rätt så normal. Nämligen Alex fru, Amanda Schulman. Eller när jag tänker - precis så där rörig som man är men kanske inte alltid får ner på pränt. Åt skogen med tema-bloggar, ingen människa är väl ett tema?

I går var det en helt vanlig dag i mitt liv, Anställningsintervju, långpromenad, skrivbordsarbete, möte på dotterns skola, middag, slappa framför tv:n, några ilskna utbrott och många skratt, en hel del tårar (såg Sofias änglar) och goa kramar från min fina lilla tjej. Ja så är livet - rörigt och fullständigt utan TEMA.

Vilken förälder vill inte göra allt för sitt barn och försöker göra allt. Vilken förälder skulle inte försöka ta ner månen om det skulle få barnet att må bättre? Vilken förälder har inte dåligt samvete för att denne inte har tid, önskar sig en stunds tystnad eller kanske kom tre minuter försent till hämtningen på dagis.

Är det just detta som är den stora grejen med att vara förälder? Strävan att ge och göra allt, det ständiga dåliga samvetet eller det värsta - den orubbliga oron?

Just nu är det oroligt, för föräldrarna och för barnet. Och man vill ju göra så mycket. Få bort det jobbiga, skydda sin lilla mot allt ont. Bädda ner, bädda in och bädda om. Men det går ju inte. jag kan inte skydda mot allt, jag kan bara ta emot, trösta och stötta. Men jag kan också kämpa, ställa krav och kontrollera. Det gör jag, det gör vi.

Men hur det än är så fortsätter det dåliga samvetet och den orubbliga oron att gnaga. Fast "problemet" ska lösas, för det är ju också en del av att vara förälder, och när det är löst, knuten i den lilla magen är borta och allt är roligt igen. Då, just DÅ finns det inget bättre att vara förälder.

Nu har jag vid några täta tillfällen bloggat lite kryptiskt, mest för att jag vill vara "lite" anonym - vilket har resulterat i att mamma har kastat sig på telefonen och upprört anklagat mig för att undanhålla hemligheter, förtvivlat undrat hur jag mår och upprepade gånger bett mig bekräfta att allt är ok och att hon missförstått det hela.

Så då tänkte jag bli ännu mer allmän och flytande i mina inlägg. Bara ta upp banala saker som inte kan missförstås på något sätt så att mamma kan sova lugnt och spara pengarna hon hittills lagt på telefonräkningar till vårt efterlängtade arv   .

Men så tråkig vill jag inte vara, jag vill faktiskt dela med mig ännu mer av mitt liv och kanske framförallt mina tankar och funderingar. Är det ok mamma? Kan du lova att inte gå i taket, inte snubbla på väg till telefonen och ta det för vad det är - funderingar?

Inleder lite försiktigt...

Fönsterlampan i sovrummet, ja min fönsterlampa i sovrummet har fått en nära lik helgonlik ställning i mitt liv. Den är medlet mot alla oroligheter och av någon underlig anledning är den min stora trygghet och skyddar mig från allt ont. Är inte den tänd då jag somnar är jag fullkomligt övertygad om att det kommer att hända hemska saker under natten. Dottern ligger oskyddad i sitt rum, hunden kvävs, maken får en hjärtattack, E blir sjuk... ja vad som helst. Men lyser lampan då jag somnar är jag lugn och sover hur bra som helst. Vaknar jag på natten och lampan är släckt är det helt ok, då kan jag sova vidare men då jag somnar på kvällen måste den vara tänd.

Nu till problemet, maken kan inte somna om den är tänd. Vilket betyder att jag måste gå och lägga mig minst en halvtimme före honom så jag hinner läsa, bli trött och somna, så att han sen kan släcka lampan och vi båda sova gott. Nu lyckas vi ju inte att ordna våra kvällsvanor efter detta varje kväll så ofta blir jag liggandes vaken, funderandes på allt hemskt som ska hända om jag somnar. Maken har föreslagit dotterns nattlampa, en plugg man sätter i eluttaget och sen sprids ett försiktigt blått sken. Men det funkar ju inte, jag behöver min fönsterlampa som likt Alladins förtrollade lampa uppfyller alla mina önskningar - i alla fall dem om en skön nattsömn.

Ok mamma jag väntar vid telefonen.

Kommer i håg en sommar, jobbade på ett café i en västkustsk småstad tillsammans med en av världens bästa kollegor. Varken mitt eller Beas humör var på topp, kommer ärligt inte ihåg varför, kan ha varit olycklig kärlek, för lite pengar, någon grinig kund eller en "gurkfralla med gurkorna åt fel håll" men hur som helst så krävdes det en insats. Räkor (ja då kunde jag fortfarande äta skaldjur), vitt vin och en balkong i kvällssolen och en massa depp-snack, kommer du i håg det Bea? Sen var allt ok igen och vi mötte kunderna med ett glatt leende och gjorde frallor och köttbullemackor för brinnande livet.

Idag kan det bli ett maratonsamtal med @ (hade ett nyss), långfika på stan med Anna-Carin eller varför inte en frossarkväll i soffan med en massa chips.

För ibland behövs det, att gräva ner sig i eländet för att inse att det är nog inte så illa, att det kanske är ganska vanligt och går att ställa till rätta.

Som nu precis, slängde ur mig det senaste irriationsmomentet, @ suckade samstämmigt och kom med en liten anekdot ur hennes liv, samt att det utvecklade sig ganska ok ändå... så det lär väl bli bra här också. Det brukar ju det i slutändan.... men jag kanske ska köpa en påse chips för säkerhets skull.

Just nu flödar det av idéer i mitt huvud, hundträningsplaner, inredningsplaner, jobbsökaridéer, karriärfunderingar, programmerings- och systemeringstankar - ja det flödar helt enkelt. Kanske bäst att organisera idéerna medan man ändå håller på.

Detta är ju i och för sig inget underligt, lite för mycket små piller mot en extremt irriterande migrän och vila på det och sen är det rally. Hjärnan anser att den missat så mycket och tvingar kroppen att haka på. I morgon är säkert allt normalt igen.

Men det är ganska kul, detta tillstånd och jag önskar att det var så här lite oftare OCH att jag tog i tu med alla idéer och genomförde dem. Vilken effektiv person jag skulle vara då - eller extremt jobbig för min omgivning.

Hur det än är med det så ska jag i morgon:

Hitta ett snyggt foto och se till att det framkallas i "litet fönsterstorlek" - har en idé till badrummet.

Träna med Tyra - ska köra igenom de sista grundfärdigheterna.

Göra en ordentlig kursplan utifrån dessa grundfärdigheter.

Systemera ett register, eller i alla fall en del av ett register.

Genomföra en "så vi står ut ett tag till"-städning här hemma, med fokus på handfatet i badrummet.

Det räcker kanske en vanlig torsdag? Ska börja dagen med Yoga så antingen får jag energi så allt blir gjort, eller så är jag så slut så detta får bli morgondagens blogg också. Och förhoppningsvis får jag göra en latte och värma sista påsen anisbröd till en alldeles speciell person. Attans jag skulle ju vara elak med henne... nåja det får bli en annan dag.

Fick en fråga, hade ett svar färdigt NEJ, ringde trots allt ett samtal och frågade om råd, trodde i min stilla enfald att rådet skulle slå fast detta NEJ en gång för alla, men......

Det blev OK, och en massa annat

Hur gick det till?

Ska inte ringa mer, men hämnden är ljuv.... vänta bara, en paragrafryttare, perfektionist och organisationsidiot kan vara riktigt jobbigt och det värsta (bästa) är att hon njuter av det   

När dottern gick på dagis arbetade de mycket med genus och jämställdhet. Själv har jag varit och är tveksamt inställd till projekt av dylik art. Tycker att alla barn ska få ha sina prinsessperioder och ralllybilar bäst de vill och inte styras av vad någon annan tycker och tänker.

Nu delade tack o lov dagispersonalen (eller pedagogerna som de så gärna vill kallas) min åsikt och denna förskolas genusarbete handlade snarare om att alla ska behandlas lika och inte utifrån sitt kön, samt att alla barn ska ha rätt att uttrycka sin åsikt oavsett vad.

Nu är det ett och ett halvt år sedan dottern gick på dagis och man kan börja utvärdera genusarbetet så smått...

I helgen skulle hon handla för sin ihopsparade veckopeng och valet föll på denna:

En Pokémon figur, fast hennes är i hårdplast, 20 cm hög och kan lysa. Hon fick även hett önskade Bakugans och ett par BeyBlade-kopior (betydligt billigare än orginalet) och en lycklig flicka med fullpackad påse stegade ut från Toys ´r us. Jag försökte med att nästa gång skulle vi köpa en babydocka, vilket resulterade i högljudda protester från min avkomma.

Hemma och grejerna packades upp och testades, bästa kompisen kom över och då jag tittade till tjejerna hade de bäddat ner Pokémonfiguren för att sova, ordnade mat till den och bad mig viska så att den inte skulle vakna....