de bara var borta. De var i kameran - på minneskortet, då jag tittade på dem, fina bilder på barn, hundar, snö och sol. Och nu är de puts väck   

Påsken har varit helt ljuvlig, vädret underbart, maten jättegod och jag har varit ledig - det bästa är att det är en dag kvar!

Långfredag ägnades åt handling, lite städning och promenad (under tvång för dottern), påskafton lite mer handling, ingen städning men däremot tvätt och en jättelång promenad som dottern slapp följa med på. Idag påskdagen har vi varit hos svärmor, varit i skogen, njutit av solen, dottern har lekt i snön, hundarna lekt i snön och maken fotograferat - ja de där bilderna jag tänkte visa er.

Sen blev det katt- och kalvmys i stallet och kontroll av hönsen, som avslutning av besöket blev det sedvanlig fika. Finns ingenstans jag fikar så mycket som hos min svärmor... skulle vara hos Anna-Carin då   .

Hemma blev det uppvärmning av gårdagens rester och slappande - hundarna är mer än lovligt trötta. Peppe hade fullt sjå att hålla reda på mig och dottern som hade parkerat oss i en snöglänta och maken och Tyra som vandrade runt i jakt på fina motiv.... som ändå inte finns kvar. Den lilla krulltotten sprang som en tätting mellan oss i djupsnön så jag funderar allvarligt om det inte blir en del rapport med  honom.

Nu är barnet i badet och sen blir det lite TV, söndagsslöande och den underbara upptäkten att morgondagen är en ledig dag även den (i allfall till 19:45).

Glad Påsk!

I år skulle vi fira påsk, skapa påsktraditioner och göra påsken till något för dottern att minnas, att ta med sig till kommande generationer. Det skulle vara påskpynt, påskmat, påskägg och påskmys...

Nu är det ju bara ett problem - jag vet inte hur man gör.

När jag var liten målade vi påskägg och mamma gömde godisägg som vi fick leta och om vi inte övertygande intygade att vi trodde helt och fullt på påskharen. fanns det nog risk att äggen drogs in. Men mer påsk än så var det inte. Kan hända att det fanns något påskris men då hade väl någon hund gnagt på riset och katterna konfiskerat fjädrarna långt innan någon liten påskkärring ens börjat putsa på kaffepannan och trimma kvasten.

Första frågan, NÄR pyntar man? Den frågan droppade jag för så där tre veckor sedan och fick veta att jag nog nästan var lite sent ute, jaha bara att sätta i gång.

Sen vad ska man pynta med? Vi skaffade en undulat till, fåglar hör väl påsen till? Jag möblerade om, antar att påskstädningen är lika viktig som julstädningen, eller? och så skulle pyntet inhandlas. In och ut ur affärer men inget som föll i smaken, eller så föll det i smaken men hade inte det minsta med påsk att göra, det var inte ens gult (har aldrig gillat gult för den delen). Blev en blomma som ska ha mycket vatten (jo tjena - här får den minsann lära sig hur man överlever) och panikhandling på en billighetsaffär, påskduk, påskservetter, påskfjädrar och påskljus som ser ut som ägg (påsken är ta mig tusan mer smaklös än julen). Men nu är det pyntat. Eller..... fjädrarna ligger kvar i sina påsar för något ris har vi inte hunnit skaffa.

Men allt kommer ju att räddas av påskmaten, som av någon anledning är mycket lik julmaten...och den blev man ju precis less på. Tror det blir pizza på påskafton.

Det här med påsk går inte bra, jag lägger nog ner det, det är ju ändå midsommar snart, undra om det ryms en midsommarstång på balkongen?

PS, dottern bedyrade högt och heligt att hon tror minsann på påskharen så ja ett påskägg ska väl gömmas i alla fall.

Den här våren har jag (om inte förr) verkligen lärt mig att sätta saker i relation till varandra och att ta till vara varje liten stund av lugn och glädje. Det har varit en vår med bekymmer, oro, ilska, maktlöshet och rädsla. Man får lite perspektiv på livet och inser vad som är viktigt. Så inget ont som inte har något gott med sig - fast all insikt hade väl inte behövts, inte i den mängden i alla fall.

Men hoppet är det sista som överger en sägs det, och tack o lov för just nu har vi så mycket att hoppas på, att myndigheter (ja flera olika) gör sitt jobb snabbt och hjälper oss alla så vi får må bra HELA familjen. Att hjälpen en vän får verkligen hjälper, att en annan vän kan få ta det lugnt för en gång skull och slippa allt elände som samlats runt henne. Att den danske veterinären är bra på sitt jobb så ännu vän kan ands ut. Att världens finaste lilla 9 årige kille får den hjälp i skolan som han är berättigad till men som myndigheterna vill vägra honom. Att det som verkar vara på gång verkligen sker, Berras Bygg eller inte   . Ja det finns så mycket att hoppas på, och när man inte kan göra så mycket själv utan är helt i händerna på andra så kan bara göra en sak, HOPPAS!

Det här är ett hundrealterat inlägg som jag ändå väljer att lägga i den privata bloggen då det är mina privata tankar och jag i fall jag nu skulle råka trampa någon på tårna så gör jag det helt privat!

Följ magkänslan säger jag till kursdeltagare som inte vet vilken "metod" de ska välja inom hundträningen, och det finns många ska gudarna veta. Läs massor, lyssna på många, testa och känn av , plocka russinen i kakan och gör det som funkar, känns rätt och är schysst.

Låter väl jättebra och många gör så. Men ibland undrar jag hur några tänker.... jag och kollegor har vid ett antal tillfällen fått veta att vi "kränker" människor när vi säger åt dem att inte ha stryphalsband på hunden, helt enkelt för att ett stryphalsband och de metoder som oftast följer med dem är DIREKT skadliga. Vi är även elaka om vi påpekar att deras hund skulle må bra av att förlora ett kilo eller två, "ska man inte få se ut hur man vill eller?".

Däremot så är det inte det minsta fel eller kränkande att kasta påsar med burkar på hundar, rycka allt vad man kan i kopplet, ta stryptag på hunden, brotta ner den och hålla fast den, sparka på den, stöta in fingrarna i revbenen, sätta halsbandet bakom öronen (vilket gör fruktansvärt ont på hunden) och dra till, mata den fet så att den inte kan gå, släppa i hop den med andra hundar som kanske hotar, flyger på eller bara att de inte ens får hälsa färdigt, kräva att hunden ska tåla att bli behandlad hur som helst, få mat och gosaker bortryckta i tid och otid, bli störd på sin sovplats, ha kläder (finns nödvändiga undantag) så att andra hundar får svårt at läsa av den påpälsade hunden.... Ja listan kan göras lång och det är både handlingar som utförs för att hundägaren ska få ha det så lätt som möjligt och inte behöva anstränga sig alls och handlingar som utförs i all välmening och okunskap.

Men vart tog det sunda förnuftet vägen?

När jag var liten åkte vi skidor. Vi åkte på turer i skogen på skogsskidor som pappa tjärat så mammas strykjärn aldrig återhämtade sig. Vi tog oss fram i sakta mak och studerade skogen, eventuella djur, stannade gjorde eld, grillade korv och bara njöt.

Och så kom skolan,med den obligatoriska skidåkningen, skogskidorna funkade ju inte, de var alldeles för breda för de fina spår vi skulle åka i. Och inte hann man njuta av det, fort skulle det gå. Kanske inte så mycket för att vi skulle bli proffs och åka som Gunde Svan (tror inte ens han hade börjat åka då), det var nog snarare för att lektionstiden var så kort. Några i klassen gick på skidträning, de hade tighta skidoveraller som de frös som attan i -men de skulle vara på minsann (ingen som tänkte på överdragskläder inte). Det snackades valla i materialrummet men ingen som hjälpte eller lärde ut så antingen satt klibbsnön som klister i klisret eller så gled man som attan då man tog en underlig liten burk och smetade på skidorna - hela skidorna, ja gärna på ovansidan också för säkerhets skull.

Så skulle man "tävla", jo det sades inte rakt ut, för alla var ju lika duktiga - även på min tid. Men varför hette det treans skidTÄVLING???? Varför hade de prispall??? och resultatlista???? Den som jag stod längst ner på. Jag sket väl fullständigt i att tävla men samtidigt var det såklart inte kul att vara sist på listan.... hur tänkte man egentligen??? Det värsta är att tävlingen finns kvar. Och Lilla Vasaloppet, där var det ingen tidtagning vad jag minns, eller så har jag förträngt det. En längre sträcka - nu ska vi minsann köra skiten ur ungarna måste någon sadistisk lärare tänkt och kännt sig jättenöjd. Resultatet, frusna, blöta, kalla, hungriga barn som står och gråter längs ett skidspår - lärarna stod ju såklart vid blåbärssoppekontrollen och ropade hurtiga hejarop - vad jag hatar hurtiga hejarop. Tack vare min mamma och tant Barbro som alltid tog ledigt från sina jobb dagar som denna för att vara med barnen kom alla barn i mål, fick låna en extra tröja eller en extra kopp varm choklad. För det var ju inte något lärarna hade tänkt på.

Detta dyker upp i mitt huvud när det är skidåkning i dotterns skola, dottern HATAR skidåkning, men tack o lov så går hon på en bra skola med förståndiga lärare. Hon behöver inte, hon får gå promenader, leka i snön, springa bredvid sina skidåkande kompisar. Hon behöver inte tävla, det finns inga resultatlistor på hennes skola - det finns glada barn.