Vad vore livet utan dem?

Just nu känns det som om mitt liv är fullt av dem, fina underbara människor som ställer upp, lyssnar, finns till och bryr sig. Vänner man kan skratta tillsammans med men även gråta. Vänner som lyssnar när man spyr galla över något och sedan får en att skratta åt eländet. Men inte bara vänner utan mitt liv är fyllt av personer som jag knappt känner men som ändå finns där för mig, ställer upp och vill hjälpa till. Ni är helt otroliga.

Den som menar att vi inte bryr oss om våra medmänniskor har fel, ni har bara inte mött rätt människor, eller ni kanske inte har sett dem, för de finns överallt - öppna ögonen.

Och eftersom de här fina människorna finns så kan man skratta åt de andra, tex den person som i lördags bevittnade då jag föll huvudstupa framåt efter att ha snubblat på en isklimp, och som efter att jag med viss möda kravlat mig upp på benen frågar: "Såg du melodifestivalen?"

Jag hoppas bara att jag klarar av att vara en vän och medmänniska tillbaka, men NI ska veta att jag är oerhört tacksam för att ni finns i mitt liv mina vänner, både de jag känner och de jag kommer att lära känna i framtiden.

Glest mellan inläggen, och ni får skylla på mamma. Förut var mamma den enda som inte hade Facebook och då fick man skriva dubbelt så att hon inte skulle känna sig utanför. Nu har mamma FB och därför känns det inte alltid lika viktigt att rapportera allt på bloggen.

Men den får vara kvar, ibland blir jag arg, irriterad eller känner för en cynisk stund vid tangentbordet och då finns det något här att läsa. Nu länkas mina inägg till Facebook så ni behöver inte vara rädd att missa dem.

Just nu kretsar funderingarna runt:

Vad har jag för inställning till kommande helg egentligen? Ska det bli skönt att vara absolut helt barnfri två nätter eller ska det bli en ren och skär pina när dottern åker till Jokkmokk?

Hur ser Peppes höfter ut? Han ska röngtas så fort vi får en tid.

Om en person som man inte träffat, sett eller hört något från på minst två år helt plötsligt dyker upp i olika sammanhang nära mig tre dagar i rad - ska man bli rädd eller???

Är skolan gratis? Den får ju inte kosta men ändå ska barnen ha skidor, skridskor, gympaskor för ute och inne-bruk, det är cykelutflykter och pulkaåkning om vart annat..... rätt eller fel, det är en annan fråga men GRATIS är det INTE.

Kommer storasyster någon gång så jag får dricka påtår på morgonkaffet och med gott samvete göra ingenting ännu en stund.

Mindre cyniska, mer informativa hundrealterade inlägg kan ni i fortsättningen läsa här:

http://ekmanutbildning.weebly.com/blog.html

Hade träningstävling på jobbet idag, och när deltagarna var klara fans det tid över att ta in Tyra-Myra och köra en ettan-tvåankombo.

Om inte matte tar det på så stort allvar, varför ska Tyra göra det då? Nä då kan man i stället göra små snygga svängar hit och dit, kolla om det finns mat på borden, godis i skålarna och leksaker i korgarna. Man kan stjäla en boll och ge husse som filmar en puss i förbifarten. Det går jättebra att prata sig genom vissa extra krångliga moment med matte (ja visst måste man väl få kommunicera), ja vad som helst går bra så länge man är en glad Tyra med svansen viftandes i 190....

Då och då för att inte matte ska bryta samman fullständigt av skratt genomför man ett moment eller en rörelse med absolut största perfektion som kan önskas. Och så drar man i gång cirkusen igen.

Tur att jag äslakr den hunden - man kan inget annat. Hon är ju så glad i allt sitt bus och hon älskar när man skrattar åt henne och så busar hon lite mer. Klart hon måste få ha roligt, jag har hund för att det är kul, då måste det få vara roligt att ha en matte också.

Sen var det väl lite surt att hon gick helt perfekt med husse sen, kan ju bara betyda att han är mycket tråkigare än jag   

Renrasiga valpar!

Helt renrasiga (om pappan är den vi tror) valpar efter meriterade föräldrar (HP på INOFF) födda i stall i vår hundfabrik, vi är mycket erfarna då vi har minst 10 kullar per år. Valparna har hållits från allt vad människor, barn, djur och social samvaro heter för att de ska få präglas helt och fullt på sin nya ledare - DIG.

Valparna är uppfödda på Doggy, ni får köpa egen mat då ni hämtar valpen - helst vid 6 veckors ålder för då är vi less dem. Valparna är helt oförsäkrade för försäkringsbolag litar vi inte på, de försöker bara lura folk på pengar och eftersom det är det samma med veterinärer så är de absolut inte vaccinerade.

Vi önskar att valparna kommer till bra hem men viktigast är att ni bestämmer er fort och inte hör av er mer efter ni hämtat valpen. Inte f-n ringer ni till ICA och berättar hur mjölken mår efter ni köpt den?

Rätt pris till rätt hem (fel hem får betala dyrt, bara vi blir av med valparna)

Nä den hittar ni knappast någonstans, därför kan jag i bland tycka det är lite kul med annonser där det står "uppfödda i hemmiljö", "Van vid människor, barn och djur".... är inte det en självklarhet i hundsverige idag? Hoppas jag har rätt!

Det här inlägget klurade jag på i går, och idag kom nästa OJ!!!!

"Att hunden vill bita är den enda menaliteten som krävs för skyddsträning"

Tror jag ska köpa en arm till Peppe, han biter rätt bra i bland. Tur att han i alla fall inte har några aggressioner i sitt bitande.....

Efter veckor (7-dagars) av arbete, hem, små och stora bekymmer, förkylningar och absolut ingen vila så kom den äntligen. Den där helgen då vi bara kunde göra det vi absolut ville, helgen då vi kunde lägga bort ALLA måsten och bara vara lediga, göra det som föll oss in eller inte göra något överhuvudtaget.

Vad gör man då?

Fredagkväll tog vi en promenad till konsum, hyrde film och köpte lite gott. Filmen var inte bra, men vad gjorde det? Då kunde jag sova en stund i stället. Efter den var det en film på TV och den däremot var jättebra så då var jag vaken.

Lördag åkte vi till Farmor (svärmor) för att krama kor och pussa kaniner. Hundarna fick tokrusa i snön och dottern tillfredsställa denna vårs semmelbehov. På kvällen var det Melodifestival och maken bar in vindunken så jag kunde fylla på vid behov   . Sen Gay-galan och här måste jag lyfta en sak som jag undrar över. Alla ni som förfasade er och gjorde er lustiga över Yohios stil i melodifestivalen förra veckan och sen tyckte det var så rörande med gay-galan och då kanske framför allt Jonas Gardell? Inget illa om Jonas Gardell men varför håna en smart, modig 17!! årig kille som vågar göra det han tror på och till råga på allt tjänar snuskigt mycket pengar på det? Jonas har förmedlat något viktigt men inte kommer han göra en Beckham och skänka bort sina pengar till beövande... Yohio är en förebild för många barn och ungdomar, han lär dem att tro på sina drömmar, satsa på det man vill och framför allt VARA den man vill. Men det är klart, det är lite mer PK att gilla Gay-galan än melodifestivalen..... om man är straight vill säga   .

I dag söndag gjordes veckohandlingen, LCHQ-"dieten" fortsätter och det känns bra när korgen fylls av bra råvaror, mycket frukt och grönt och minimalt med socker. Men det får inte bli för mycket av det goda? så jag och dottern smet i väg och tog en liten fika på stan.

Nu ska jag pyssla runt här hemma, eller kanske lägga mig på soffan. Jag vet inte och det spelar ingen roll för jag är LEDIG!!!

Att jag förespråkar sk positiva tränings- och uppfostringsmetoder är ingen hemlighet. Jag vill spärra in en viss hundviskare på livstid för långvarigt och medvetet plågande av hundar och beväpnad med sax kapa kopplet för alla de som rycker och sliter i kopplet.

Men visst blir jag arg, less, frustrerad och orationell på mina hundar jag också. Visst händer det att armen rycker till i kopplet när man har stannat och väntat 2075 gånger på en 50 meterspromenad för att hunden inte ska dra i kopplet. Men hjälper det?

Nej inte det minsta, allt jag byggt upp de där 2075 gångerna raserar snabbt på ett enda ryck och så får jag börja om från början. Jag raserar också min hunds tillit till mig. Jag visar att jag kan skada honom/henne, JAG som ska försvara min hund in i det sista och alltid finnas till hands, jag tillfogar honom/henne smärta. Hur ska min hund kunna lita på mig då?

Visst funkar det att spöa in lydnad, jag kan göra min hund så rädd för mig så att den inte vågar annat men är det en sån hund jag vill ha? Är det en rädd hund jag strävar efter? Här kämpar man (hoppas jag) att få bort rädslorna hos hundar, för det vet alla kunniga att rädslor kan ge aggresivitet och det vill man inte ha. Ändå är det så många som tycker det är ok att skrämma hundar till lydnad. Ja och konstigt nog så är det vanligt förekommande hos de (yrkesfolk) som mer än gärna använder hundar utan rädslor.

En fd granne, tillika yrkesarbetande med hund och väl anlitad instruktör har jättefina hundar, de är hur lydiga som helst och visst är det maffigt att se dem alla komma i en rad gåendes perfekt fot med sin ägare. Ja då blir man impad.... mindre kul är det att i nästa sekund när en av hundarna avviker från den perfekta linjen se hur denne hund får sina fiska varma i diket av sin ägare - det sk proffset. De kanske ska plocka fram de rädda hundarna på en gång, då kanske de inte behöver slå så hårt????

Nä jag sitter här med min kaffekopp och är rent ut sagt förbannad på mig själv att jag inte kan hålla humöret uppe en stressig morgon så att jag inte behöver börja om med koppelträningen, men jag är ganska nöjd att jag sansade mig till slut så att jag och lille Plutt fick ett bra avslut, det regnade godis och han gick som en liten ängel. Jag hoppas så innerligt att det är den minnesbilden han tar med sig på nästa promenad, för jag vill ju inget annat än att min prins ska må bra, även om matte har en dålig dag.

Det här med barn är ju inte lätt men nu har vi fått hjälp...

Jag har ju insett att vi gjort fel hela tiden. Vi har försökt föra en dialog, uppmuntra, peppa och belöna. Men det här är ju så mycket enklare, vi gör så här:

Eftersom barn gärna vill bestämma över sina föräldrar så är det väldigt viktigt att man befäster sin roll som ledare, därför äter maken (som familjeöverhuvud) först, sedan jag och till sist dottern.

För att dottern ytterligare ska veta sin plats så får hon vänta till sist med att gå ut genom dörren, sätta sig i bilen och framför allt ALDRIG gå före oss när vi promenerar.

Att visa vad vi vill är fullkomligt onödigt, för då får hon ett val och kommer på en gång sätta sig emot oss som föräldrar och ta över våra roller. Därför, när hon inte lyder (oavsett hon förstått vad vi vill eller inte) sätter vi snabbt fingrarna i mellangärdet på henne och utstöter ett shhhh-ljud.

Ok, nu sitter hon mest på sitt rum och darrar. Men hon är ju tyst, är inte i vägen och det går inte så mycket mat. Skulle hon någon gång bli lite yster så sätter vi henne bara på löpbandet en halvtimme så är hon tyst och lugn igen.

För precis så gör man när man bryr sig om sina familjemedlemmar, eller kanske inte....

(och till er som inte förstår cynism och/eller ironi -nej jag behandlar absolut inte mitt barn på detta sätt, inte mina hundar heller för den delen.)