Sätter jag i gång. Sen har jag två timmar till lunch. Man hinner inte mycket på två timmar men det som kommer med, det kommer med.

Spotify är laddad med Winnerbäck, maken kommer hem med sushi som belöning.

Snart, den 4 juni är jag åter ute i verkligheten. Känns ganska skrämmande men också skönt. Då är jag ledig då jag är ledig. Inget som ständigt hänger över en, inget som väntar.

Måste bara få mig ett jobb, hittat några att söka - visserligen innebär det pendling, men va tusan - det är ett otroligt intressant jobb och här hemma kanske jag inte skulle få det, men nu ligger det på en mindre attraktiv plats. Sen vet ju alla all jobb leder till jobb.

Det jag inte vill är att behöva gå till arbetsförmedlingen, nä jag är ju vuxen och vill klara mig själv. Statens pengar finns det så många andra som behöver bättre än mig, jag kan ju arbeta, har arbetslivserfarenhet och sitter snart med en relativt bra utbildning på högskolenivå. Men vem vill anställa mig? Någon borde vilja ha någon med ekonomisk utbildning med HRM-inriktning. Jag har inga småbarn, dottern är snart 7, jag har en make som villigt tar sin del av VAB-dagar och utvecklingssamtal, och de enda bebeisarna som numer kommer till vårt hus är hundbebisar och de av mänsklig sort som hälsar på. Jag har bra referenser och anser mig vara ganska trevlig. Har 19 års arbetslivserfarenhet och den är ganska bred. Och jag kan börja IDAG!!!

Hur svårt ska det vara?

Oj tre minuter kvar, bäst att spara detta och plocka fram uppsatsen.