Man är inte alltid glad, allt är inte kul och det fungerar inte att gå genom livet med ett leende på läpparna och se det goda i allting.

Ibland blir man ledsen, sur, arg, förbannad, besviken, känner sig lurad osv. De gångerna måste man väl ändå få vara det och visa det, eller hur?

Barnet som gråter, hur stora ansträngningar görs inte för att få det att sluta gråta - istället för att ta reda på VARFÖR det gråter och reda ut det.

Hur många gångar slänger man inte ur sig "ryck upp dig nu" till en person som är nere, istället för att låna ut sin axel och låta personen få vara nere klart och kanske häva ur sig ett och annat.

Eller oro, den är många gånger obefogad (känner mig själv) , och hur många gånger har man (jag) inte fått höra att man inte ska lösa tid på att oroa sig för sånt man inte kan göra något åt. Lätt sagt, svårt gjort. För oron finns kvar och gnager oavsett vad någon säger. 

Vi mår olika vid olika perioder i våra liv, vi blir arga, ledsna och sura. Jag tror att vi måste få vara det och accepteras för våra känslor för annars stänger vi in dem, bär allt det jobbiga med oss, bygger på nytt och tillslut exploderar det.

Vad ville jag nu säga med detta amatörpsykologiska inlägg? Kanske att jag är lite ledsen idag, men jag vet att det går över och sorgen kommer att övergå i vackra och roliga minnen. Men jag vill få vara ledsen, bara så ni vet!

Vila frid Morbror Lasse - i våra minnen lever du alltid kvar!