kan det bara flyta på.

Oron för än det ena och än det andra hänger ständigt över en. Just nu är vissa saker väldigt bra men jag kommer på mig själv att hålla andan och inte riktigt våga tro och hoppas fast jag mer än allt annat i världen vill. Jag vill tro att NU vänder det, nu blir det bra... i alla fall bättre....

Sen kommer ju sällan en olycka ensam utan allt h-vete ska ju hopa sig samtidigt. Idagslägen vet jag inte vad jag göra om 20 dagar - jobb eller inte och även fast backupp-planen är klar så finns oron där, jag fixar inte att gå hemma igen (och nu vet jag en som myndigt kommer att meddela att det ska jag minsann inte göra för hon vet en lång kölista som bara väntar på mig).

Och så dottern, eller hennes skola. Inte ens bästa skolan i stan är felfri och kanske inte alltid tänker till - nu ska de få byta lärare. Inte bra, och sämre var det att läraren meddelade barnen före föräldrarna fick veta något. Sen att jag hade ett långt samtal med läraren om dotterns oro för andra saker och hon kunde inte förvarna om detta gjorde mig inte det minsta muntrare.

Tack maken för att du står ut, för att du kommer med tröst fast jag vet att jag är inte ensam om att må skit. Tack storasyster som kastar sig på telefonen, tack @ för att du får mig att släppa tankar och tack mamma bara för att du finns och jag vet precis vad du tänker skriva i kommentarerna.

Sen hoppas jag att min kollega som chockades svårt över min ramsa idag på jobbet har hämtat sig