Maken har ju liksom hävdat att spår är inget kul, men av någon anledning har han nu spårat med Tyra ett par gånger i veckan senaste tiden! De har tränat mörkerspårning, detta enligt makens teori att hon måste skärpa sig mer då det är mörkt, verkligen stoppa ner nosen och spåra i stället för att svamla hit och dit och försöka få syn på föremålet eller luftvittring.

Och det funkar faktiskt. Hon jobbar jättebra, lite vobblande i kopplet (linan får vänta) men en klar förbättring. I går var apporterna förljande, en godisväska med frolic i, en penna (som missades men Tyra har väl hört mig gnälla över alla pennor som drälls här hemma så hon ville väl gör mig glad), en tändsticksask, en kapsylöppnare och till sist favoritkampleksaken.

Börjar inse att mitt hundägande mer och mer övergår till rastning, lite lydnad och mys i soffan. En hel del coachning och rapporterande på bloggen - hur kunde det bli så? Läser om sambos och äkta män som är helt ovilliga till hund och hundträning... nä ni skojar??!!! Men jag lär inför framtiden (då jag och maken klurar på nya träningssätt och moment) och då ni då blir jag (vi) farliga :o)

Jag är faktiskt jätteglad att maken fastnat för det här, han som bara har "haft" hund innan, nu har vi ett gemensamt intresse och det lär ju behövas ju äldre barnen blir. Äldsta bonussonen har faktiskt fastnat för sökarbetet så pass så han kan tänka sig att följa med och heja på farsan nån tävling och dottern inväntar sin 10 års dag (om fem år) då jag sagt att då kan man ha en egen hund. Lite knäppa är vi men det är kul, och så kan man alltid skylla på att barnen mår bra av att lära sig umgås med djur.