Varje morgon promenerar jag och dottern till skolan, detta är dagens guldstund. Vi småpratar och har det trevligt. idag tänkte jag göra henne glad. Hunderiet har ju tagit en stor del av min tid och den tiden har dottern ofta tyckt att jag skulle ägna åt henne, eller åtminstone hålla mig hemma så hon kan leka, se tv och ha kompisar i större utsträckning.

Jag berättar glatt att snart kommer mamma har mer tid, jag ska sluta med kurser, styrelse och allt runt omkring, sen väntade jag på jubelrop och tacksamma kramar...

Jag ser på dottern, och jag ser tårarna börja rinna ner för kinden och hör hulkandet och så kommer det:

"jag vill ju vara på hundhuset, jag tycker om att vara där - du får inte sluta"

  Alltså skjut mig någon! Hur korkad får man vara som mamma egentligen?

Jag försöker återigen berätta om hur mycket tid vi ska få tillsammans och hur lugna lördagsmorgnar hon kan ha och att kompisar kan följa hem på tisdagar och inga långa möten, mamma hemma på kvällarna osv osv. Men tårarna fortsätter att rinna.

Tänk det är samma dotter som när jag i en veckas tid våndades över att måsta berätta att de ska få en ny lärare mötte den nyheten med: "VAD KUL!!! Hon (den nya) är ju jättesnäll"

Hur var det där med förändringsbenägenhet?