I går skulle skräpmonstren minsann få sig. De sitter där i sin fina bur, får maten serverad, färskt vatten varje dag, nyttiga grönsaker som de förövrigt likt de flesta ungar rynkar på näbben åt och kvittrar (skriker) och flaxar dagarna i ända. Nä nu är det minsann slut på sötesbrödsdagarna. I går fick de hirskolv men inte som innan, fint upphängd på lättåtkomligt ställe i buren, gärna nära favoritpinnen. Nej då, nu åkte saxen fram, den åtråvärda kolven delades i ett antal (mycket smuliga) mindre bitar och dessa stoppads in här och där på för en liten undulat krångliga ställen.

Först satt de bara och tittade, ömsom på kolvstumparna och ömsom på mig - med en mycket förnärmad min. Men sen insåg de att hjälpen skulle utebli så det urartade i ett galet klättrande och klängande och jag kan garantera att undulater kan plocka, skala och äta hirsfrön upp och ner.

Jag njöt och jag tror faktiskt de små pippisarna tyckte det var riktigt kul. Men....

Så ramlar kolvarna ner, och på burbotten kan man ju inte gå - så då kommer hämnden, deras hämnd (trodde ni något annat?). Då sätter man sig på pinnen (ja favoriten) och skriker i högan sky och flaxar med vingarna till någon (jag) blir less och lomhörd och kommer och plockar upp den.

Finns de som påstår att de ägs av sina hundar eller barn.... de har aldrig haft undulater.