Nej då, jag gillar inte vintern, inte snön och absolut inte kylan. Jag som planerar att ha med mig vantar på jobbet idag, den 25 augusti. Jag nyttjar inte vintern på något sätt. Vi har ingen skoter, jag åker inte skidor och skridskor - nä så mycket ska vi inte utnyttja landstingets resurser.

Våren däremot, den älskar jag. De första maskrosorna, dagar då solen bara värmer mer och mer. Allt blir ljust, varmt och torrt. Det är löfte om en framtid. Ja våren den är underbar.

Och än bättre är nog sommaren, då man kan bada, sola, grilla och njuta av iskall rosé på balkongen varma sommarkvällar eller sitta på utecafé och titta på folk med en latte i handen. Ja sommaren är nog bättre än våren.

Sen hösten med sina sprudlande färger, kalla klara luft, myggen dör bort och allt känns så friskt och krispigt. På hösten återkommer rutiner och när mörkret lägger sig på kvällarna och man kan tända ljus och fönsterlampor då får själen ro. Hösten är nog helt klart min favoritårstid.

MEN så kom Peppe in i vårt liv. Lilla söta Peppe, med ett uttryck som kan smälta den hårdaste sten men med en näsa som kan hitta allt och en mun som tuggar i sig det mesta upphittade. I går så hittade han något i skogen och innan jag hann dit och få bort hund från "vad DET nu var" och se vad DET var, så var DET borta. Och liten söt lagotto slickade sig mycket nöjt runt munnen. Vad gör man??? Inte så mycket utan hoppas i sitt stilla sinne att DET där kommer ut på något sätt. Vilket det gjorde, i trapphuset, efter kvällsrastningen, och DET där var svamp, numer dock i aingen halvsmält form.

När jag tänker efter, vinter, tjäle, frost, is, en meter snö, döda förmultnade svampar.... tror jag gillar vintern bäst ändå!