Att jag förespråkar sk positiva tränings- och uppfostringsmetoder är ingen hemlighet. Jag vill spärra in en viss hundviskare på livstid för långvarigt och medvetet plågande av hundar och beväpnad med sax kapa kopplet för alla de som rycker och sliter i kopplet.

Men visst blir jag arg, less, frustrerad och orationell på mina hundar jag också. Visst händer det att armen rycker till i kopplet när man har stannat och väntat 2075 gånger på en 50 meterspromenad för att hunden inte ska dra i kopplet. Men hjälper det?

Nej inte det minsta, allt jag byggt upp de där 2075 gångerna raserar snabbt på ett enda ryck och så får jag börja om från början. Jag raserar också min hunds tillit till mig. Jag visar att jag kan skada honom/henne, JAG som ska försvara min hund in i det sista och alltid finnas till hands, jag tillfogar honom/henne smärta. Hur ska min hund kunna lita på mig då?

Visst funkar det att spöa in lydnad, jag kan göra min hund så rädd för mig så att den inte vågar annat men är det en sån hund jag vill ha? Är det en rädd hund jag strävar efter? Här kämpar man (hoppas jag) att få bort rädslorna hos hundar, för det vet alla kunniga att rädslor kan ge aggresivitet och det vill man inte ha. Ändå är det så många som tycker det är ok att skrämma hundar till lydnad. Ja och konstigt nog så är det vanligt förekommande hos de (yrkesfolk) som mer än gärna använder hundar utan rädslor.

En fd granne, tillika yrkesarbetande med hund och väl anlitad instruktör har jättefina hundar, de är hur lydiga som helst och visst är det maffigt att se dem alla komma i en rad gåendes perfekt fot med sin ägare. Ja då blir man impad.... mindre kul är det att i nästa sekund när en av hundarna avviker från den perfekta linjen se hur denne hund får sina fiska varma i diket av sin ägare - det sk proffset. De kanske ska plocka fram de rädda hundarna på en gång, då kanske de inte behöver slå så hårt????

Nä jag sitter här med min kaffekopp och är rent ut sagt förbannad på mig själv att jag inte kan hålla humöret uppe en stressig morgon så att jag inte behöver börja om med koppelträningen, men jag är ganska nöjd att jag sansade mig till slut så att jag och lille Plutt fick ett bra avslut, det regnade godis och han gick som en liten ängel. Jag hoppas så innerligt att det är den minnesbilden han tar med sig på nästa promenad, för jag vill ju inget annat än att min prins ska må bra, även om matte har en dålig dag.