Det här med barn är ju inte lätt men nu har vi fått hjälp...

Jag har ju insett att vi gjort fel hela tiden. Vi har försökt föra en dialog, uppmuntra, peppa och belöna. Men det här är ju så mycket enklare, vi gör så här:

Eftersom barn gärna vill bestämma över sina föräldrar så är det väldigt viktigt att man befäster sin roll som ledare, därför äter maken (som familjeöverhuvud) först, sedan jag och till sist dottern.

För att dottern ytterligare ska veta sin plats så får hon vänta till sist med att gå ut genom dörren, sätta sig i bilen och framför allt ALDRIG gå före oss när vi promenerar.

Att visa vad vi vill är fullkomligt onödigt, för då får hon ett val och kommer på en gång sätta sig emot oss som föräldrar och ta över våra roller. Därför, när hon inte lyder (oavsett hon förstått vad vi vill eller inte) sätter vi snabbt fingrarna i mellangärdet på henne och utstöter ett shhhh-ljud.

Ok, nu sitter hon mest på sitt rum och darrar. Men hon är ju tyst, är inte i vägen och det går inte så mycket mat. Skulle hon någon gång bli lite yster så sätter vi henne bara på löpbandet en halvtimme så är hon tyst och lugn igen.

För precis så gör man när man bryr sig om sina familjemedlemmar, eller kanske inte....

(och till er som inte förstår cynism och/eller ironi -nej jag behandlar absolut inte mitt barn på detta sätt, inte mina hundar heller för den delen.)