Det här är ett hundrealterat inlägg som jag ändå väljer att lägga i den privata bloggen då det är mina privata tankar och jag i fall jag nu skulle råka trampa någon på tårna så gör jag det helt privat!

Följ magkänslan säger jag till kursdeltagare som inte vet vilken "metod" de ska välja inom hundträningen, och det finns många ska gudarna veta. Läs massor, lyssna på många, testa och känn av , plocka russinen i kakan och gör det som funkar, känns rätt och är schysst.

Låter väl jättebra och många gör så. Men ibland undrar jag hur några tänker.... jag och kollegor har vid ett antal tillfällen fått veta att vi "kränker" människor när vi säger åt dem att inte ha stryphalsband på hunden, helt enkelt för att ett stryphalsband och de metoder som oftast följer med dem är DIREKT skadliga. Vi är även elaka om vi påpekar att deras hund skulle må bra av att förlora ett kilo eller två, "ska man inte få se ut hur man vill eller?".

Däremot så är det inte det minsta fel eller kränkande att kasta påsar med burkar på hundar, rycka allt vad man kan i kopplet, ta stryptag på hunden, brotta ner den och hålla fast den, sparka på den, stöta in fingrarna i revbenen, sätta halsbandet bakom öronen (vilket gör fruktansvärt ont på hunden) och dra till, mata den fet så att den inte kan gå, släppa i hop den med andra hundar som kanske hotar, flyger på eller bara att de inte ens får hälsa färdigt, kräva att hunden ska tåla att bli behandlad hur som helst, få mat och gosaker bortryckta i tid och otid, bli störd på sin sovplats, ha kläder (finns nödvändiga undantag) så att andra hundar får svårt at läsa av den påpälsade hunden.... Ja listan kan göras lång och det är både handlingar som utförs för att hundägaren ska få ha det så lätt som möjligt och inte behöva anstränga sig alls och handlingar som utförs i all välmening och okunskap.

Men vart tog det sunda förnuftet vägen?