När jag var liten åkte vi skidor. Vi åkte på turer i skogen på skogsskidor som pappa tjärat så mammas strykjärn aldrig återhämtade sig. Vi tog oss fram i sakta mak och studerade skogen, eventuella djur, stannade gjorde eld, grillade korv och bara njöt.

Och så kom skolan,med den obligatoriska skidåkningen, skogskidorna funkade ju inte, de var alldeles för breda för de fina spår vi skulle åka i. Och inte hann man njuta av det, fort skulle det gå. Kanske inte så mycket för att vi skulle bli proffs och åka som Gunde Svan (tror inte ens han hade börjat åka då), det var nog snarare för att lektionstiden var så kort. Några i klassen gick på skidträning, de hade tighta skidoveraller som de frös som attan i -men de skulle vara på minsann (ingen som tänkte på överdragskläder inte). Det snackades valla i materialrummet men ingen som hjälpte eller lärde ut så antingen satt klibbsnön som klister i klisret eller så gled man som attan då man tog en underlig liten burk och smetade på skidorna - hela skidorna, ja gärna på ovansidan också för säkerhets skull.

Så skulle man "tävla", jo det sades inte rakt ut, för alla var ju lika duktiga - även på min tid. Men varför hette det treans skidTÄVLING???? Varför hade de prispall??? och resultatlista???? Den som jag stod längst ner på. Jag sket väl fullständigt i att tävla men samtidigt var det såklart inte kul att vara sist på listan.... hur tänkte man egentligen??? Det värsta är att tävlingen finns kvar. Och Lilla Vasaloppet, där var det ingen tidtagning vad jag minns, eller så har jag förträngt det. En längre sträcka - nu ska vi minsann köra skiten ur ungarna måste någon sadistisk lärare tänkt och kännt sig jättenöjd. Resultatet, frusna, blöta, kalla, hungriga barn som står och gråter längs ett skidspår - lärarna stod ju såklart vid blåbärssoppekontrollen och ropade hurtiga hejarop - vad jag hatar hurtiga hejarop. Tack vare min mamma och tant Barbro som alltid tog ledigt från sina jobb dagar som denna för att vara med barnen kom alla barn i mål, fick låna en extra tröja eller en extra kopp varm choklad. För det var ju inte något lärarna hade tänkt på.

Detta dyker upp i mitt huvud när det är skidåkning i dotterns skola, dottern HATAR skidåkning, men tack o lov så går hon på en bra skola med förståndiga lärare. Hon behöver inte, hon får gå promenader, leka i snön, springa bredvid sina skidåkande kompisar. Hon behöver inte tävla, det finns inga resultatlistor på hennes skola - det finns glada barn.