Bilder gör bloggar mycket intressantare och jag vet att jag är dålig på att lägga in bilder här i bloggen men NU!!! Här kommer ett gäng från gårdagens skogstur med Sheltie-maffian. Man kan inte tro att jag var helt säker på att Peppe var döende ett dygn tidigare, men gissa om jag höll full koll på vad han stoppade i sig.

Galenpanna på språng.

Söta lilla Peppe

Fia möter upp

Lilla Fia

Fia och Zorro

Full fart i skogen

Godisutdelning

Tyras favoritsten

Peppe går inte bara fort utan även fot ;-)  

Usch och fy vilken dag det här blev - dagen som skulle bli den bästa av alla. Började med näst sista svängen till tvättstugan (ja hur smart är det att boka tvättstuga årets mest uppbokade dag?), då låser jag in nyckeln och med den även tvätt i tumlare och torkskåp. Bara sätta en lapp på bokningstavlan (efter att en snäll granne kollat åt mig att det inte var ledigt så att denne kunde boka efterkommande pass och sen låsa upp), bevaka dörren vid 12 - ingen kom. Åker i väg på jobb, rallylydnad på Lagottoträff och eftersom det var lagottoträff skulle ju såklart Peppe följa. Har en aning förvirrad Rallylydnadsgenomgång, inte lätt att ha 19 ekipage och sen när jag ska bygga en hel bana så att alla sen under resten av dagen kan träna då tid finns börjar Peppe kräkas.

För mycket korv var första tanken, men så börjar det även spruta där bak och när Peppe inte vill gå då började min mage göra ont. Mattes lilla Plutt var så ynklig och jag blev så fruktansvärt rädd, ormar? nä det kan det inte ha varit, svamp? ja eventuellt, något som fastnat? Ja varför inte???? Värme? Stress? Parvo??? ALLT hann fara genom mitt huvud innan en klok människa erbjuder mig skjuts hem och andra ställer snabbt upp och tar hand om allt.

TACK SNÄLLA SNÄLLA NI!!! Ni Lagottomänniskor är het underbara!

Så åker vi hem, jag känner att "nu dör han" men så kommer det ett tåg, och små kilar gillar ju tåg, så då var ju Peppe bara tvungen att sätta sig upp och titta på tåget. Sen kommer det en Tyra-schäfer, och inte får "Tyra" promenera med en annan husse och absolut inte utan Peppe så då måste ju Peppe skälla. Ute ur bilen så går Peppe in, visserligen på lite trötta ben men med glad svans och pigga ögon.

Vad det än var så mår han bättre, även om jag inte släppt oron helt. Vill veta att magen funkar ordentligt först. Det kom så snabbt och fick honom ur spel på en gång. Men nu får han vila så hoppas jag han mår riktigt bra i morgon.

Så till mina funderingar, eller det var snarare Annalenas funderingar men jag håller med och känner mig lite skyldig. Hundar idag har ingen träningskondition. De kan en massa moment, konster, trix och annat men de håller inte ut länge. Gör de 5 moment på raken så blir inte det sista lika bra som det första. Och det är nog sant - och JA det finns undantag, det finns de som tänker på detta och tränar detta - vi instruktörer, speciellt på våra valpkurser är så duktiga på att säga "träna korta stunder", "kom i håg att låta hunden vila"...

Men sen när man lärt det nya momentet då måste man arbeta med uthålligheten, att hunden bibehåller motivationen längre och längre tid utan belöning och vila. Jag ska nog skärpa mig.... och komma ihåg att lära ut det också, för det är något man (jag) ofta glömmer även om man (jag) tänker på det i sin (min) egen träning.

I går fick jag en ny  hund, den gamla ligger i en plastpåse i hallen och väntar på att bli utburen till soprummet. Ja vi klippte Peppe   .

Han blev så fin min lilla plutt, även om han var otroligt söt i sitt ruffs så märks det på honom att det är ganska skönt att slippa det. Inte minst på gårdagens skogstur - vilken fart det var på honom, inge hejd alls på småbenen, som förövrigt ser väldigt smala och sköra ut nu.

Träningen med Peppe framskrider stadigt men sakta, och det är mycket medvetet. Han ska få vara valp och leka och busa som valpar gör, dvs lite som de vill och inte bara då jag belönar honom för träning. Sen är jag fullkomligt tvärsäker på att jag har igen det om vi tar det lugnt nu och inte bara proppar i honom en massa moment på en gång, för gör man det kommer bakslaget sen som ett brev på posten. Vi leker och busar och gör han något som kan likna ett lydnadsmoment så belönas han. Tror också att Peppe är den sortens hund som behöver tid på sig att bli vuxen så någon tävlingsplan vid 10 månaders ålder det blir det inte. Hade en tanke på maj/juni men blir det nästa höst så är jag nöjd.

För när jag tänker efter, med underbara Debbie hade jag nog för bråttom och hon la av vid ett och ett halvt och då hade jag för lite kunskaper själv och omkring mig för att hitta nya vägar till ett roligt samarbete. Hade jag tagit det lugnare med henne och jobbat på ett annat sätt undrar jag om hon verkligen varit den soffpotatis hon blev. Där hade jag så bråttom, tävlingsdebut vid 10 månader var ett måste och inget annat gällde.

Sen har jag funderat en hel del på kamplekar och valpar. Att man ska ta det lugnt under tandlossningen är ju ganska vedertaget och något som de flesta tänker på men HUR kampar man egentligen med sin lilla valp som fortfarande växer, bygger muskler och inte har det minsta vett själv när det gäller rätt och fel.

Tänker man på att inte dra hårdare än valpen? (dvs vad syskonen i flocken hade dragit), tänker man på att inte dra högre än valpens huvud? Tänker man på att inte göra för hastiga ryck?

Om koppelryck kan skada rygg och nacke på en hund, vad kan då inte felaktig kamplek göra för en liten valp?

Nä nog med hundfunderingar, nu ska här göras fint för vi får ju finfrämmande i helgen   , storebror ska ju minsann förära oss med ett besök och även om det kanske blivit lite oftare sista tiden så är det ju inte varje dag han tar sig tid att stanna en längre stund så nu ska här fejas och skuras, lagas mat och maken har bakat en ljuvlig jordgubbsrulltårta till kvällskaffet då även storasyster med familj ansluter. Alla mina syskon samtidigt hemma hos mig - bättre fredag kan det bara inte bli!

Ska försöka skriva utan att skriva för mycket...

Dottern har sedan 6 års ständigt utsatts för en kamrats mindre kamratliga sätt att umgås. Det har gått från 6 åringars mindre förfinade sätt att agera dvs tjuvnyp och knuffar till mer beräknande och för omgivningen dolda cyniska kommentarer och hot.

De vuxna har nog inte riktigt vetat vad de ska tro då vi tagit upp detta, de har nästan velat (och även gjort det) skylla på vår dotter - att hon måste ju ha gjort något för detta barn skulle inte.....

Veckan före skolavslutningen i tvåan började hon komma över i vår säng på nätterna, vara grinig och sur på morgnarna, på allmänt dåligt humör särskilt mot mig. Och hon ville absolut inte tillbaka till skolan efter lovet.

Skolan börjar och en dag säger hon till mig; "mamma jag tänker inte leka med xxx mer, för xxx är ingen bra kompis". Äntligen! känner jag, hon inser att det finns andra, att hon har många jättebra kompisar som är sjyssta och roliga at leka med, som inte hotar att säga "det och det" eller "göra det och det" om inte kompisen får som den vill. Frid och fröjd - trodde jag.

För en dryg vecka sedan kom smällen, ett utbrott utan dess like när jag hämtar henne på skolan. XXX har fortsatt men nu även övergått tilll att förfölja dottern och hennes kompisar, retas, hota med slagsmål och även slåss. Måttet var rågat, för dottern, för mig och såklart även för maken. Möte med fröken nästa dag och den här gången gick det inte att komma med "men vad gjorde er dotter då". Nu var det färdigt, skolan ska ta tag i detta.

Och det har de gjort, de har öppnat ögonen, förstått att även en 9 åring är duktig på att dölja sin mobbing, kan fälla cyinska och sårande kommentarer och samtidigt försöka sig på att vara lärarnas gullegris. Det här barnet får i och med detta också hjälp, hjälp att lära sig umgås med andra. Lära sig att man måste bete sig på ett speciellt sätt. Det här barnet, liksom min dotter kommer att klara sig bra i livet om skolan fortsätter arbeta  med detta.

Och borta är vandrande på nätter, grinigt och ledset barn. Här hemma har vi en glad, sprudlande snart 9 årig flicka som älskar skolan, kastar sig över läxor och sover gott på natten.

Nej, jag ska inte skriva ett cyniskt inlägg som någon kan ha svårt att förstå   Utan detta är ett sött sliskigt inlägg, kanske till och med värre än Alex Schulmans senaste hyllning till sin fru Amanda.

Framför mig har jag nu först tre "lediga dagar", ja ja lite kontorsjobb, en rallylydnadsintro ska förberedas, kurser planeras, marknadsföringsplaner ska läggas och framtiden ska ses över på företagsfronten, men ändå jag är ju ledig.

Men sen, lördag och söndag... vet inte riktigt hur jag planerade den helgen. Först Rallylydnadskurs, nu ska jag visserligen inte leda den utan det ska Annalena göra och det ska nog kursdeltagarna bara vara tacksamma över, intron är en sak men att utmana hundar och förare i sammanlagt 8 timmar i rallylydnad det överlämnar jag med varm hand till någon annan och helst till Annalena för då vet jag att det blir bra och deltagarna blir nöjda. Men ändå, jag bör ju vara där en stund och promota företaget i alla fall. Sen är det Lagottoträff där jag lovat att hålla just denna rally-intron, och eftersom Rally inte är min främsta gren så kräver det ordentligt med förberedelser för självklart vill jag göra ett gott intryck och jag tycker det är viktigt att deltagarna känner att de lärt sig något nytt som det kan ha antingen nytta eller nöje av. Sen blir det festligheter med dessa med all sannolikhet trevliga lagottomänniskor. Söndag då måste jag helt lämna över Rallyn till Annalena för då är det dags att åka till Råneå - och då var jag ju så smart att övertala min eminente instruktörselev att gå rallylydnadskursen, vilket jag igår insåg betyder att jag inte har någon hjälp på kursen i Råneå, den med alla unga hormonstinna hanhundar ni vet.

Nu till slisket. Denna helg är också helgen då maken ska åka till grannkommunen med sitt jobb för att köra bandvagn och äta vildsvinskött (vem kommer på något sånt egentligen?). Något som man kanske inte gör varje dag. MEN för att stötta mig, hjälpa mig och samtidigt se till att markservicen funkar så har han valt att strunta i det. Han väljer att satsa på mig och mitt företag. Ser till att jag har den hjälp jag behöver så att mina kursdeltagare blir nöjda och att jag överlever. Han är helt enkelt underbar.

Helgen kommer sen att avslutas med tårta (hoppas jag) hos storasyster som fyller år (på lördagen men då är hon på Rallylydnadskurs   ), helt underbart att äntligen kunna uppvakta henne på hennes (ja nästan i alla fall) födelsedag.

Men som sagt först ska jag vara "ledig" i tre dagar...visst ja, först ska jag ha vlapkurs i kväll...sen ska jag vara ledig...

Visst är det fint i inredningstidningarna och hos andra. Vitt, vitt,vitt eller pastellfärger i massor. Prylar och åter prylar, pynt och piff. Men inte hos mig.

Har nu försökt mig på ett Leila Lindholmskt kök men efter någon månad vill jag bara kräkas på cupcakes och mintgrönt. Min precis omklädda kökssoffa ska snart få svart tyg, den röd och vit-prickiga duken har redan åkt ut och snart byts den shabby chic-vita fönsterlampan ut mot en stilrenare sort.

Insåg att jag är svart/vit + en färg-människa.

Vad vill jag nu säga med det här? Nja ingenting,,, men bytte färger i bloggen och var väl tvungen att komma med en halvhjärtad förklaring kanske   

Det här är nog lite mer min stil.  

inför dagens arbete. De två lediga dagarna har kännts allt annat än lediga och än har förkylningen inte släppt sitt grepp om min hals. I går kväll var det som värst, kanske inte förkylningen men mitt humör. Ingenting fick låta - hm med tre undulater är det ju lättare sagt än gjort. Det kvittrar och skriker i det oändliga. Och så kommer maken hem från träningen och går och duschar - har aldrig varit med om att en dusch strilat så högt någonsin. När det äntligen (efter 5 minuter) är klart så sätter han sig bredvid mig och äter ett päron - kan ingen uppfinna ett ljudlöst päron???? Varenda tugga skar genom öronen och ut i kroppen.

Ingen fick vara nära, och tala om det för en liten lagottokille som antingen ska kramas eller busa. Och tala om det för en schäfertant som ska komma till mattes undsättning när hon försöker få lagottokillen att lägga sig på sin bädd eller leka själv en stund.

Maken insåg snabbt läget och fixade godis och en film och satte sig i andra ändan av soffan - det är kärlek det.

Men nu är det slut på ledigheten, Vardagslydnadskurs i tre timmar i Råneå idag, sen ska vi förbereda här hemma inför veckan med handling och sånt. Denna vecka är vi stor-familj. Sen lite kvällsjobb, kallelser som ska ut. I morgon måndag är det kontoret som gäller. Måste lägga upp en ordentlig plan - kanske man går till storasyster och brainstormar lite. Sen Råneå på kvällen igen för valpkurs.

och så är veckan igång...

att mitt föregående inlägg skulle få så många att gå in på min blogg, 122 unika besökare på EN dag. Ja ja inte uppe i Blondinbellas klass men jag hoppas att alla 122 reagerade och tänkte efter. Så lämnar vi det för denna stund, återkommer säkert för jag tror ju inte att den typen av "hundträning" upphör bara för att jag skrev ett tydligen kontroversiellt inlägg (trodde i min enfald att ironin lyste starkt rakt genom hela inlägget, men alla har ju inte sett Killinggänget och Shyffert).

I morgon ska jag uppleva min första lediga lördag på mycket länge och vad ska jag göra då?

Sovmorgon? Nja misstänker att Tyra vill ut vid sextiden och att Peppe MÅSTE ut åtminstone klockan 7.

Lyxfrukost? Hm ostmacka och the är ungefär vad kylen har att erbjuda men det är ju gott det med.

Njuta av mitt hem? Javisst bara jag hittar det under allt damm, dagens städning blev inte mer än städing av dotterns rum och Peppe.

Shoppa och fika på stan? Måste handla mat inför veckan (på söndag jobbar jag ju) och presenter till två blivande 9-åringar... ser om vi hinner en kaffe i farten.

Hälsa på trevliga människor och prata en massa hund? JAAAAAA, precis vad jag ska och i och med detta så blir det ju en toppenlördag.