I går var ytterligheternas dag.

Mina hundar har relativt fri uppfostran. De får hitta på sina egna små bus och jag kan skratta med/åt dem då jag stopar dem från att tugga i sig mina sockar (Peppe), bära och gömma skor (Tyra) och lite annat smått och gott de hittar på. Men det finns så klart gränser.

De får inte visa någon som helst aggressivitet mot någon människa. Visst skulle nu någon skulle vara så dum att de hoppar på mig en mörk natt när jag är ute med Tyra får hon självklart tugga rejält på den/dem. Men om någon vill hälsa på henne, klappa henne så ska hon acceptera det. För tänk om ett litet barn vill hälsa, eller de som bor i gruppboendet i vårt hus, de kanske pratar underligt (i Tyras öron), går konstigt ( enligt Tyra) men inte får hon reagera mot dem för det. Eller bara vem som helst som tycker om hundar. Särskilt om någon vill hälsa på Tyra och tycker att hon är fin, blir jag extra glad - för det är mer vanligt att folk tar omvägar när vi kommer.

(här höll jag på att peta mig ögonen efter att ha hackat chili...tur jag kom på mig)

Visst det kan vara jobbigt när var och varannan människa ska hälsa på den söta valpen (läs Peppe) men vad gör det egentligen? Vem vet det kanske är en jättetrevlig människa som har något bra att dela med sig av.

Då blir man ledsen och illamående då man hör om hundägare som stolt berättar om sin hunds aggressiva sida å andra sidan får man hör att det finns "proffs" (folk som får betalt via våra skattepengar för att handha och utbilda hundar) som råder ovetande hundägare att stoppa lufttillförseln på hunden med stryphalsband för att den stjäl sockar.....

Det är beklämmande.... nu busar mina hundar förresten, det efter att Tyra försökt torka av bordet - utan trasa. Men vad gör det???? Jag har mina hundar för att jag tycker om dem och de är en del av familjen. De är inga robotar som jag ska plocka fram när jag vill träna lite hund.

Jag måste effektivisera tiden - jobbade 14 timmar i går och vad fick jag gjort? INGENTING!!!

Dagen gick åt till att tänka på allt jag måste göra men inte kommer att hinna med.... Inte bra.

Nä nu attans ska här bli planering så jag stjäl Elsas idé, veckoschema i bloggen (dock en dag för sent denna vecka)

Tisdag: Morgonen inleds med besök av rörmokaren som ska kolla varför det ständigt blir stopp i avloppet i köket. Samtidigt som det tänker jag göra lite skyltar och prislistor till lokalen. Klcokan 12 bär det av till jobbet, då ska jag sätta igång med anslagstavlorna, skönt att få göra lite "riktigt" arbete till skillnad från pappersvändandet. 14:00 är det fri träning så då blir det att fixa fika och hjälpa eventuella träningsekipage samt säkert en hel del trevligt hundsnack också. Mellan 16 - 18 ska jag fortsätta planera vårens kurser och äta middag. 18-19:30 Vardagslydnad 2 och de ska få träna "lugna platsen" och inkallning. 20:00 bör jagvara hemma och då ÄR arbetsdagen slut (om jag nu inte tar några mindre suddiga kort att lägga ut på FB.

Onsdag: Second handtur med storasyster. Planen är att kolla mycket och köpa inget - får se om det håller. På kvällen är det klickerkurs.

Torsdag: Bokföring och fakturering HELA dagen. Ledig kväll :-)

Fredag, Lördag och Söndag.... tydligen är jag ledig, ska se om det håller.....

Man ska vårda förhållandet, det till vännerna, släkten, familjen och framförallt den äkta (eller oäkta) hälften. Man ska ta hand om varandra och få egen tid tillsammans utan barn och annat...

Man läser om par som ser till att få "åtminstone" en kväll per vecka tillsammans på tu man hand, och som åker på weekends till Dubai "bara på två" och unnar sig minst en vecka i solen eller på skidorten utan barnen....

Om vi nu bortser från det ekonomiska - HUR GÖR DE???????

Jag hade en plan idag, Äldsta brorsan och dottern hade bokat in speldag/kväll, då spelar de tv-spel, trycker i sig chips och dottern njuter i fulla drag av att ha storebrors odelade uppmärksamhet. Jag skulle vara ledig, förutom bokföring och planeringsarbete och maken skulle bara till gymmet så vi hade ju ALL tid i världen. Min tanke var ett cafébesök, sitta och småprata, titta på folk helt utan någon som vill ha mer, smaka på min kaka, vill gå, vill inte sitta still, vill prata om tv- och datorspel...bara jag och maken helt enkelt. Vi skulle kunna vara tysta om vi ville, prata om det kändes bättre. Kommer inte i håg sist vi hade den stunden tillsammans, bara jag och maken.

Men nu är klockan 17:20 och vad har vi gjort? Ja jag har gjort bort det jobb jag skulle och han har tränat, sen har vi handlat, lagat mat, bakat, rastat hundar, tagit hand om barn...... och inte har vi hunnit dricka kaffe tillsammans sen frukosten och definitivt inte ensamma.

Nähä inte den gången heller. Men ikväll ska vi ha nästan alla barn här på middag samt "svärsonen", dottern har en av sitt livs lyckligaste stunder och vi har det ju ganska trevligt ändå. Kanske vi istället ska komma ihåg de här stunderna då vi aldrig var ensamma, den dagen då vi sitter här hemma och alla barn har flyttat och det är tyst och hemskt. Så det är bara att inse ska vi vårda vårt förhållande får vi göra det tillsammans med alla andra för ensamma är vi inte - inte just nu i alla fall.

och så var tankarna igång.

Den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare (läs: några få utvalda författare) ska tas bort. Vilket det rasades om i debatt igår. Som dotter till en sk kulturarbetare borde jag väl ha rasat med antar jag, men inte. Jag ser inte varför en författare eller annan kulturarbetare som inte lyckas leva på sin konst ska hållas på fötter med hjälp av konstgjord andning. Om denne inte får in tillräckligt med pengar så är det inte säljbart.

Visst vi behöver kultur och vi behöver en bred kultur men om man gör något för sig själv och för sin egen skull som inte andra tar till sig då kallar jag det hobby. Då får man leva på något annat.

Jag försöker leva på min hobby, jag har fått en hjälp i starten men nu är det dags att stå på egna ben och går det inte, ja då får jag lägga ner, gå till arbetsförmedlingen och söka mig ett nytt jobb. Jag kan inte begära att staten ska försörja mig för att jag inte kan leva på min hobby.

Tänk förresten, för ett år sedan svor jag att jag ALDRIG skulle hålla en enda hundkurs till i mitt liv. Jag skulle bara träna egna hundar, bli en fullblodsegoist och skita i alla andra. Jag var så less!!!

Om det inte hade varit för vänner och familj,  att de var klokare än jag så hade det väl varit så, för de fick mig att inse att det var ju inte kurserna och kursdeltagarna jag var less på, det var föreningslivet.

Så rätt de hade. Nu kan jag lugnt luta mig tillbaka medan striderna rasar på i föreningarna ute i landet (och det behöver inte bara gälla hundar utan det verkar vara den normala föreningsmentaliteten att man ska framhäva sig själv och hacka ner på andra). Jag har mina kurser, jag sköter mitt företag och går med glädje till jobbet varje dag. Jag jobbar för mig själv och mina kursdeltagare, inte för att en liten klick ska glida omkring och dra nytta av att någon annan drar in pengar,  sköter verksamheten eller tar skiten som kommer....

Det håller jag verkligen med om, och i alla lägen är det kanske inte rätt att framhäva sig själv men nu tror jag att jag sett allt i den här världen.

Åter till Facebook, mötesplatsen i Cyrbervärlden som kan vara så bra till så mycket men den är också upphov till många otänksamma uttalanden, ja det är väl lätt att skriva när man egentligen inte behöver stå för vad man skriver (bara att radera om folk blir lite för irriterade).

En tråd, där hundmänniskor med samma intresse lägger upp bilder på sina hundar (och så ska alla säga att de är såååå fina), kan ställa frågor till de som förhoppningsvis vet mer (och då är det alltid någon som ska idiotförklara någon annan för att den inte vet samma sak som den första), och bara uttrycka sin åsikt.

Det senaste: Någon är upprörd för att "man" bara skriver sin egen hunds resultat när man varit på utställning, tydligen är det fel att "framhäva sig själv". VA??????? Ska inte jag få skriva att det gått bra för min hund, vara glad för det och sen sitta och invänta gratulationer från alla håll och kanter? (Trodde Facebook var till för sånt??? Hylla och tycka synd om). Nä jag måste tydligen vara "ärlig" och tala om hur många hundar min hund tävlade mot, vilka som var bättre och sämre (med namn, titlar osv osv) annars är jag oärlig mot mina mot och medtävlare..... hm????

Om jag som hundägare åker på utställning med min hund, det går i mina ögon bra så har jag all rätt att vara stolt över det. Lika väl som alla andra hundägare. Det står alla fritt att skryta om sina egna bedrifter. Så varför måste jag hålla reda på alla andras resultat för att få vara glad över mina egna?

Lite löjligt blir det ju... ungefär lika löjligt som när uppfödare framhäver inofficiella resultat och "glömmer" skriva att det var en inofficiell utställning, ingen auktoriserad domare och hunden var ensam i rasen utan kommer endast i håg att hunden blev BIR (Bäst i rasen), och gärna skryter om det i valpannonser och på hemsidan.... ja lika löjligt och än mer vilseledande.

Nu fattade säkert 98% av mina bloggläsare inget av det här inlägget men kontentan är att jag kommer att skryta över Peppes varenda framgång oavsett det är politiskt korrekt eller inte. Och skäms gör jag inte heller.

I går hade vi julafton, eller julmat i alla fall. Vi (syster) fick en önskan från svägerskan om "typisk svensk mat". OJ!!!! Vad i hela friden är typisk svensk mat, vi misstänkte att Palt kanske inte skulle vara det mest populära som första riktiga mötet med svensk mat så då fick det bli julmat.

Och när storasyster ska göra något så blir det ordentligt (viss hjälp fick hon av en jullängtande lillasyster också), julmiddag för 12 personer, röda servetter, röd löpare på bordet och en liten tomte för att riktigt komma i rätta julstämningen. Julmust i glasen och mjukkaka i brödkorgen.

Systerdotter och dotter gjorde en jättefin ljuslykta vars ljus tyvärr släcktes i blåsten men fin var den och en bild hann jag få.

Så gott det var, vår normalt mycket pratsamma familj satt som halvsovandes zombies runt bordet och självklart var det massor med mat kvar på faten.

En supertrevlig kväll och bäst var den nog för dottern. Hon blev firad ett par dagar i förväg med massa fina presenter och det stora fina stall som hon och Bertil byggt levererades samt en limpistol från Bertil för eventuella reparationsarbeten på stallet. Ja du Bertil, nu är det nog någon som vill vara i verkstan varje Jokkmokksbesök.

Men nu ska vi åka hem. Maken saknade oss så han är på väg upp för att hämta hem oss en dag tidigare och nog för att det är jättekul att vara här och umgås med alla så ska det bli skönt att komma hem, få en dag att fixa hemma och komma till ro innan nästa vecka startar... och den veckan ska bli så kul för DÅ är de allvar!!!!

Åhh vad jag saknar min man, ja jag saknar hans hembakade bröd (fast mjukkakorna jag bakade hos mamma idag blev riktigt bra), jag saknar hans mat och visst *och nu blir jag lite generad* saknar jag att titta på honom... men mest saknar jag nog hans cynism. Tänk att få dela vissa av upplevelserna jag haft med honom och fått hans kommentarer... då hade jag kunnat garva istället för att bara vara lite förundrad.

Saknar mitt hem också, min soffa, min säng - som innebär att jag får sova utan en snart nioårings knytnäve eller knä i ryggen - det kan faktiskt vara en fot också,,, är inte riktigt säker.

Men samtidigt är jag så glad över att vara här, "hemma" i Jokkmokk, hemma hos mamma. Med syskonen i närheten. Det var så längesen och nu när jobbet är avklarat så ska jag bara njuta av att umgås med dem resten av tiden. Vi ska äta sushi, julmat, fira födelsedag och bara ha det bra och umgås. För jag har ju världens bästa människor runt omkring mig. Tänk storasyster och svåger som inte bara lånat ut sin verkstad till mig, de har varit där varenda kurskväll för att kunna låsa upp och låsa samt ta mig och dottern fram och tilbaka. Sen har svågern ägnat tiden i verkstan till att snickra ett stall med dottern. Misstänker att det är den bästa födelsedagspresenten alla kategorier. Inte bara något färdigt, utan något hon kan vara stolt över själv. Tack snälla snälla Bertil för att du tagit dig tid!!!

Fast på söndag åker vi hem, på måndag ser jag fram emot att få komma till jobbet, se hur dagiset ser ut och sätta igång verksamheten på allvar i vår fina fina lokal.

Tänk vad jag har det bra! Världens bästa familj, världens roligaste jobb, en jättefin lokal och så inte att förglömma en toppenkollega som sliter på i sin ensamhet närjag är och sonderar terrängen för henne.... man det tar vi en annan gång   eller hur?

God Morgon Camilla!

och så kan vi ju bara inte ha det. Bäst att blogga så alltblir som vanligt.

Eller det är det ju inte, för jag är i Jokkmokk. Sitter vid mammas köksbord, i mammas kökssoffa, dottern ligger i mormors soffa och tittar på mormors tv... som hemma fast borta med andra ord.

Vi har semester, dottern, Peppe och jag. Eller... jag ska ha kurs tre kvällar så helt semester är det väl inte, men roligt i alla fall. Och så slipper man diska närman är hos mamma - man får helt enkelt inte. Min mamma är den enda människa på denna jord som tar det som en ytterst personlig förolämpning om hon inte får diska.

Laga mat får jag dock gör hur mycket som jag bara vill.

Peppe gillar Jokkmokk, här är det snö, massa träd och trevliga gubbar som man möter på morgonpromenaden. Kallt är det också -18 grader, men det bekommer inte Plutten ett dugg. Han är överlycklig över snön och alla träd så kylan hinner inte ens fastna i krullet - i så fall det enda som INTE fastnar.

Den lilla filuren har ju hjälpt till att skura, bygga och måla i lokalen och i fredags badade jag honom innan den förestående resan. Jag tror han gjorde minst hälften av skurmaskinens jobb   . Men nu är han ren och luktar gott... än så länge.

För efter en dusch och lite frukost ska jag och Peppe gå och sopa i en verkstad.... och så är han inte så ren längre.