Jag fick för mig det igår kväll. Tyckte han haltade på ett framben - vilket var ovisst. Men då insåg jag att han var så trött så han orkade knappt hålla upp huvudet.

Jag var lättad för finns det något värre än när någon man tycker om är sjuk, och då spelar det ingen roll om det är ens mamma, barn eller hund. Det gör faktiskt lika ont och man blir lika nervös.

Nu var det ju ingen fara. Jag är nog ibland överdrivet försiktig med Peppe (ja alla hundar) först nu vid 8 månaders ålder har vi börjat gå promenader, jag hejdar honom inte längre när han är lös och härjar (för den hunden kan härja) och jag aktar mig för att träna statiskt och på asfalt och betong. Ja jag vet jag är löjlig men skelettet och lederna är ömtåliga när de växer. Kroppen måste få stärkas i lugn och ro och inte jäktas.

Samma med barn, varför tror ni elitidrottsmän/kvinnor från vissa länder är slut innan de ens är kvinnor och män? En elitidrottare i de flesta sporter "pensioneras" vid 35 i Sverige. Ungefär 4 år för en hund - och då är den knappt mogen.

Jag vill ha Peppe i många år... så då är jag försiktig och så får väl andra tycka att jag är fånig. Men jag vet, vi hinner med allt det där vi undviker idag så jag har inte bråttom.

Tyra är antingen svårflörtad eller väldigt förståndig för det är först nu hon har börjat leka med Peppe (kan vara att hon ska löpa snart också) och oj vad de leker. Försökte ta några bilder på tokhundarna när de förstörde grannarnas sovmorgnar i morse.

"kändis"-bloggarna

Men idag kunde jag bara inte låta bli.

Anitha Schulman (gift med Alex bror Calle) bloggade om det alla medier "förfasas" över just nu - Ja inte Madeleines Förlovning (det är ju bara kul, grattis förresten om du nu råkar läsa min blogg). Nä utan

BRÅKET I SVENSKA HOLLYWOODFRUAR

*suck* och sen dubbelsuck när man läser folks kommentarer om detta.

Jag älskar "Fruarna" följer det slaviskt och det är veckans höjdpunkt när jag får krypa upp i soffan och titta på deras plastiga hollywoodliv, men man måste ju inse att det är TV, och TV3. Scener skapas och regisseras, intriger frammanas och jag hoppas att TV3 betalar den stackars Erikas psykologkostnader med tanke på vilka sidor de lockar fram hos hennes mamma.

Men många tittare verkar inte ha någon egentlig verklighetsförankring och skriker om "mobbing", att de "normala" fruarna ska mobba stackars Gunilla, oj oj oj.

Men fatta TV3 gör TV, de vill göra TV som folk tittar på så att de får in reklampengar. Om de visar en fotografering där alla är vänner och kramar varandra så är ju serien död - det vill ingen se. Vi vill förfasas, skrika mobbing och smälla söta Maria Montazami på fingrarna. Där kommer egot fram igen...åh så mycket bättre jag är än henne trots hennes alla pengar och perfekta barn.

Vi är så lurade (här skulle maken använt ett betydligt grövre ord men mamma läser ju detta så jag låter bli), och vi går på det. För nu bloggas det, kommenteras, sänds radio,skrivs tidningar om just detta välregisserade bråk. Ni tror alltså inte att TV3 bad Margareta att spela upp låten???? Och säga vem inspirationskällan var? Ni tror inte att de bad henne skriva en låt om Gunilla? Jag tror det.

Ok nu har redan "spekulationerna" kommit i gång - ska Gunilla vara med nästa säsong? BANG!!! Nästa säsong är säkrad - för det vill ju alla veta såklart.

Virrigt jag vet.... någon har gjort mig lite nervös...hon vet om det själv .......Men vi måste fatta att detta är underhållning på bästa sändningstid och skandaler gör det bara till en succé.

Har du Facebook? Jag har det, jag gillar FB och för mitt företag är FB ovärderligt.

Men jag blir så less och kräksjuk på alla substanslösa plattityder som folk skriver, delar och gillar.

Det kramas hit och dit, skickas styrkekramar här och där. Och det kan väl vara ok, om det ligger något äkta bakom. Om den som skickar den där kramen till den som har det förjävligt just då (och varför skriver man om det på FB förresten???) menar det och mer än gärna skulle ställa upp på riktigt också.

Nu är ju inte det värst, man får vara glad att någon har tagit sig tid att skriva ett litet *kram* och trycka på enter i alla fall.

Det jag stör mig mer på är alla visdomsord och fina citat om att vi ska älska varandra, djuren och allt som finns på och utanför vår jord. Hm... betyder det att den som lagt upp det älskar precis alla? Skulle inte tro det. Vi är människor allihop och vi har våra fel och brister och vi älskar INTE alla. Nä någon vill bara vara politiskt korrekt i en värld som inte finns, dvs fb-världen.

För det är så enkelt, lägg upp en fin bild med fina ord och känn att "nu har minsann jag bidragit till en bättre värld",skicka en litet *kram* på en sida i cyberrymden och du får stärka ditt ego med att du gjort någon glad... för vem gör vi det här egentligen? Läs Canis hundböcker, läs de vetenskapliga kapitlen (ja du behöver inte ens ha hund) de har slagit huvudet på spiken - de vet - VI ÄR ALLA EGOISTER, vi gör ingenting som vi inte har någon egen vinning för, medvetet eller omedvetet. Sen att någon annan blir hjälpt av vår egoism, det är bara ett plus i kanten.

Publicera era citat och kramar, varsågod men inse varför.... ni vill må bra själva!

Nä jag är inte bitter idag, jag har bara tänkt lite för mycket eller så är det som Morgan Alling säger.

Vi alla är Puckon - och då är ju jag också ett   

Idag ska jag inte skriva om jobbet, lokalen eller hundkurser. Jag ska inte heller förfasas över något och komma med pekpinnar. Jag ska inte heller vara ironisk så att ni kan missförstå något utan helt enkelt rapportera om Peppes och mina framsteg.

Så detta inlägg är väl främst till Carina, Tina och Eli men självklart får ni andra läsa också.

Rumsrenhet: Peppar peppar... någon nattlig olycka då han hunnit tömma vattenskålen före Tyra och lite glädjestänk när han blir sådär superlycklig över något men annars så..... vågar inte riktigt säga mer.

Socialträning: Mörkret kan vara läskigt men också spännande. Det mesta möts med en försiktig nyfikenhet och SKA undersökas till varje pris. Låter jag honom fixa det själv så går det jättebra. Behöver sällan mitt stöd. Översocial när det kommer till människor och väldigt bra när det gäller hundar. Läser av dem direkt och anpassar sig exakt efter deras önskemål. Men tar ingen skit heller, säger ifrån när det inte är ok. Och då lyssnar de på honom även äldre hundar.

Balansträning (får en egen rubrik): Han är ju inte klok, det går ju inte att gå med honom på stan. Varenda trappa, mur, stolpe osv ska det balanseras på. Glädjen när han upptäcker en gallertrappa är total. Jag har skapat ett balansmonster   

Koppelträning: Läs ovan och gissa själv.

Lydnadsträning: Allt som går fort går perfekt, allt som är stilla går fort. Spiralfjädrar under fötterna och alltid beredd på nya saker. Men så rolig att träna med. Man skrattar både med och åt den lilla Plutten. Men någon debut vid 10 månaders ålder - ja det kan jag bara glömma (var i och för sig inte mitt mål heller). Detta är en kille som kommer ta tid på sig att mogna. Och inget fel i det, en hund måste tillåtas att vara valp.

Avslappning: Läs ovan och gissa själv   

Sen är han ju finast, mysigast och snyggast i världen men det vet ni väl redan.

Återigen tack för att jag får äran att förvalta den lilla parveln även om han redan gett mig ganska många grå strån på skallen.

Ja jag vet, ni är säkert urless på att höra om hur roligt jag har, lokaler, kurser, städning...... Men det är mitt liv just nu och jag har faktiskt jötteskoj. Kroppen håller på att värka sönder,förkylningen har gripit tag i mig rejält och jag stupar i säng varje kväll och somnar totalt ovaggad - men så roligt det är.

Jag vill skrika till hela världen om hur roligt det är.

För tänk tvärtom.

Scenario ett: Visstidsanställning, Mest troligt arbetar jag då 8-17, lämnar dottern kl 7:30, träffar henne igen 17:30. Peppe hade jag aldrig kunnat ta och Tyra stackarn hade varken haft roligt eller sällskap. Sen den där ständiga oron vad som ska hända då jobbet tar slut, förlängning eller hela proceduren med A-kassa, arbetsförmedlingen och all annan förnedring ( ja jag känner det så) som en arbetslös utsätts för.

Scenario två: Nu hade jag ju en hel stämplingsperiod framför mig så då hade jag visserligen kunnat stämpla, men hur kul är det? Jag vill jobba, jag vill känna att jag gör nytta. Dottern hade visserligen haft en mamma hemma hela tiden och maken sluppit både städning och matlagning. Men vilken sorts mamma och fru hade jag varit. Jag vet, jag har varit där och jag är inge trevlig alls.

Scenario tre: Fast jobb, drömjobbet, hög lön,  hund på jobbet och 50% av arbetstiden går att utföra hemifrån.... ja ja som jag sa DRÖMJOBBET!!! Dream on.....

Så jag har skapat mitt drömjobb - utan den höga lönen då kanske   . Hund på jobbet (hunden tillför till och med något), perfekt arbetskompis (valde henne helt själv   ), kan göra en del hemma och med arbetsuppgifter som sändna från himmlen.

Så mitt råd till er som vantrivs med er arbetssituation - våga, testa, vem vet det kanske blir riktigt bra!

I dag har vi verkligen fått massor gjort.

Som vanligt börjar arbetsdagen vid 6:30 med mailkoll och FB-uppdatering. Ja det är faktiskt också jobb. Idag hann jag med en annons på blocket också innan det var dags att ta dottern till skolan. Promenaden blev också kantad av jobb då annonsen kommit ut och första kursanmälningen kom in   

Kollegan Camilla plockade upp mig och Peppe och färden styrde mot lokalen och måndagsmöte.

Några koppar kaffe och sen var vi igång. Camilla målade och jag skruvade ihop skrivbord, allt eftersom arbetet skred framåt så poppade nya idéer upp i våra huvuden hela tiden så nu ska vi fixa receptionsdisk, hyllor och väggmålningar... något som inte alls var planerat då jag vaknade i morse.

Jobbade och jobbade gjorde vi och ändå hann jag och Peppe med lite nyttoträning på lunchen, för självklart ska alla hundar av rang kunna springa runt pelare   

På  hemvägen var vi på en liten shoppingtur vilken kan resultera i ännu ett samarbete... hoppas på det. Vi ska jobba vidare på det i alla fall.

Sen var det lite mer jobb, lite planeringar och brainstorming men allt gick på halvfart för vi var ganska slut båda två. Kan lugnt säga att det var mysigt att få krypa upp i soffan med en lika trött dotter och titta på dokusåpor en stund. För vila är nödvändigt för i morgon fortsätter arbetet... och säkert dyker nya idéer upp och nya spännande händelser i mitt liv.

och hundvärlden är inget undantag - snarare tvärtom.

I en tråd på facebook diskuteras just nu den mentala statusen på en viss ras.Toppen tycker jag, mentaliteten ska lyftas om och om igen. Men det intressanta är resonemangen.

Det är uppfödarnas fel - de avlar bara på snygga hundar.

Det är uppfödarnas fel de säljer till fel människor för mentaliteten hänger ju på uppfostran.

Det är valpköparnas fel, de förstår inte hur man tar hand om en hund.

Det är uppfödarnas fel för de talar inte om för valpköparna hur de ska ta hand om sin hund.

Det är importhundarnas fel, för det vet ju alla hur de är....

Det är ingens fel, allra minst mitt, för man kan ju inte rå för hur en hund blir...

och så där fortsätter det i all oändlighet

(ok jag erkänner, resonemangen kommer från olika trådar och forum men de finns där.....)

Samma efter utställningar eller tävlingar - då är FB väldigt intressant, då haglar undanflykterna och bortförklaringarna. Varför inte just min hund blev champion, fick cert eller vad det nu var.

Självklart fnns dte yttre omständigheter men om man kommer med samma undanflykt tre eller fler gånger på raken är det väl dags att göra något åt saken. Om man nollar platsliggningen för att det är blött i gräset... ja men då vet man ju vad man ska göra, träna i blött gräs.

Och det är väl det allt handlar om, det egna ansvaret, Oavsett det gäller en ras mentalitet eller ett resultat på en lydnadstävling eller för att knyta till föregående inlägg, hundens uppfostran. Vad tar jag för ansvar när det gäller schäfrar och lagottons framtid? Jag som inte har de minsta uppfödardrömmar kan ändå göra massor. Tyra har inte gått i avel, och då är hon en toppenhund arbetsmässigt och friröntgad runt om. Men hennes pappa har lämnat mer HD än vad jag tycker är bra, det finns där hos henne även om inte just hon har några problem.

När det gäller Peppe så har jag inte särskilt mycket att säga till om, då han är en foderhund. Men jag kan säga vad jag tycker, jag kan göra mitt bästa för att Peppe ska bli en god representant för rasen så kanske andra tänker, "jag vill ha en lagotto som Peppe" och väljer bort mer skygga individer.

Det är bara två hundar i hela stora hundvärlden men om alla tar SITT ansvar istället för att skylla ifrån sig skulle allt bli mycket bättre.

men här är några mindre goda helt gratis....

Om din hund gör utfall - köp en stryplänk och ryck allt vad du kan och skrik till hunden.

Om din hund skäller - sätt på den ett halsband som sprutar citron i ansiktet (ögonen) på den.

Om din hund drar i kopplet - köp en sele som drar åt över muskler, leder och körtlar.

Om din hund gör ännu mer utfall - kasta dig över den, tryck ner den i backen och kläm åt över strupen.

Om din hund morrar åt dig när den ligger i sin bädd - släng omkull den och fejka bett över strupe och kropp

Om din hund morrar åt dig när du rör dess mat - smäll till den och ryck maten i från den

Om din valp kissar inne - tryck ner nosen i kisset, alternativt tryck ner hela valpen i kisset.

Om din hund inte vill apportera - tryck in apportbocken i munnen och håll i hop munnen på hunden till den griper alternativt kräks.

Ja listan kan göras lång, helt vanliga råd som delas ut till inte ont anande hundägare varje dag, från andra hundägare. Som "sett på tv", "hört någon säga att det funkar" eller bara för att så har minsann min pappa gjort med alla sina hundar...

Men... kan man ju undra, vem i hela friden vill behandla sin hund illa? Tycker man inte om sin hund? Varför har man hund egentligen? Skulle du utsätta dina barn/ din man/ din fru för ovanstående behandlig?

När DU får ett råd, tänk efter- låter det vettigt? låter det humant? eller kan någon ta skada av det? Använd det sunda förnuftet, det kan man faktiskt komma ganska långt med.