Sitter och deppar. Var är alla mina vänner? Varför står de inte i kö utanför dörren, trängs för att komma in och umgås med mig? Jag är alldeles ensam, eller?

Har varit på skolan hela veckan utom idag, och där har jag visserligen jobbat men också umgåtts med trevliga människor och hunnit med en lunch med en ny bekantskap som snabbt utvecklades till kompis-skap (hur blir det så?), kul Sofia synd bara att det blir så sällan men jag vet ju att du kommer tillbaka.

I lördags var vännerna från "grannbyn" (ja det får heta så) på middag och det var ju också jättetrevligt, sen att lilla Siri var med var ju en bonus även om hon var lite för mattig för min smak - men det ska vi snart ta ur henne - bara det blir varmare så ska hon få komma på stadskollo, det måste vara bra för lanthundarna ibland.

Sen min familj, vill ha dem runt mig jämt. nej jag har fortfarande inte varit från min dottern en natt och hon över 6 år. och tack o lov så är maken lika hemkär annars skulle jag bli tokig. Är han inte hos mig så är han borta så är det bara.

Till veckan kommer kanske storasyster med barn på visit, jag hoppas verkligen det. Synd att det blir så sällan man träffas men vad ska man göra när tiden inte räcker till?

Så vad är då kontentan av mitt meningslösa gnällande? Jo jag är INTE ensam och jag vet inte hur mycket mer jag skulle hinna med, men visst det hade inte varit fel om just DU min vän som läser detta just nu hade suttit och underhållit mig medan jag diskar om en liten stund, så hade du fått en kopp kaffe och en pratstund efter det.