I år skulle vi fira påsk, skapa påsktraditioner och göra påsken till något för dottern att minnas, att ta med sig till kommande generationer. Det skulle vara påskpynt, påskmat, påskägg och påskmys...

Nu är det ju bara ett problem - jag vet inte hur man gör.

När jag var liten målade vi påskägg och mamma gömde godisägg som vi fick leta och om vi inte övertygande intygade att vi trodde helt och fullt på påskharen. fanns det nog risk att äggen drogs in. Men mer påsk än så var det inte. Kan hända att det fanns något påskris men då hade väl någon hund gnagt på riset och katterna konfiskerat fjädrarna långt innan någon liten påskkärring ens börjat putsa på kaffepannan och trimma kvasten.

Första frågan, NÄR pyntar man? Den frågan droppade jag för så där tre veckor sedan och fick veta att jag nog nästan var lite sent ute, jaha bara att sätta i gång.

Sen vad ska man pynta med? Vi skaffade en undulat till, fåglar hör väl påsen till? Jag möblerade om, antar att påskstädningen är lika viktig som julstädningen, eller? och så skulle pyntet inhandlas. In och ut ur affärer men inget som föll i smaken, eller så föll det i smaken men hade inte det minsta med påsk att göra, det var inte ens gult (har aldrig gillat gult för den delen). Blev en blomma som ska ha mycket vatten (jo tjena - här får den minsann lära sig hur man överlever) och panikhandling på en billighetsaffär, påskduk, påskservetter, påskfjädrar och påskljus som ser ut som ägg (påsken är ta mig tusan mer smaklös än julen). Men nu är det pyntat. Eller..... fjädrarna ligger kvar i sina påsar för något ris har vi inte hunnit skaffa.

Men allt kommer ju att räddas av påskmaten, som av någon anledning är mycket lik julmaten...och den blev man ju precis less på. Tror det blir pizza på påskafton.

Det här med påsk går inte bra, jag lägger nog ner det, det är ju ändå midsommar snart, undra om det ryms en midsommarstång på balkongen?

PS, dottern bedyrade högt och heligt att hon tror minsann på påskharen så ja ett påskägg ska väl gömmas i alla fall.

Den här våren har jag (om inte förr) verkligen lärt mig att sätta saker i relation till varandra och att ta till vara varje liten stund av lugn och glädje. Det har varit en vår med bekymmer, oro, ilska, maktlöshet och rädsla. Man får lite perspektiv på livet och inser vad som är viktigt. Så inget ont som inte har något gott med sig - fast all insikt hade väl inte behövts, inte i den mängden i alla fall.

Men hoppet är det sista som överger en sägs det, och tack o lov för just nu har vi så mycket att hoppas på, att myndigheter (ja flera olika) gör sitt jobb snabbt och hjälper oss alla så vi får må bra HELA familjen. Att hjälpen en vän får verkligen hjälper, att en annan vän kan få ta det lugnt för en gång skull och slippa allt elände som samlats runt henne. Att den danske veterinären är bra på sitt jobb så ännu vän kan ands ut. Att världens finaste lilla 9 årige kille får den hjälp i skolan som han är berättigad till men som myndigheterna vill vägra honom. Att det som verkar vara på gång verkligen sker, Berras Bygg eller inte   . Ja det finns så mycket att hoppas på, och när man inte kan göra så mycket själv utan är helt i händerna på andra så kan bara göra en sak, HOPPAS!

Det här är ett hundrealterat inlägg som jag ändå väljer att lägga i den privata bloggen då det är mina privata tankar och jag i fall jag nu skulle råka trampa någon på tårna så gör jag det helt privat!

Följ magkänslan säger jag till kursdeltagare som inte vet vilken "metod" de ska välja inom hundträningen, och det finns många ska gudarna veta. Läs massor, lyssna på många, testa och känn av , plocka russinen i kakan och gör det som funkar, känns rätt och är schysst.

Låter väl jättebra och många gör så. Men ibland undrar jag hur några tänker.... jag och kollegor har vid ett antal tillfällen fått veta att vi "kränker" människor när vi säger åt dem att inte ha stryphalsband på hunden, helt enkelt för att ett stryphalsband och de metoder som oftast följer med dem är DIREKT skadliga. Vi är även elaka om vi påpekar att deras hund skulle må bra av att förlora ett kilo eller två, "ska man inte få se ut hur man vill eller?".

Däremot så är det inte det minsta fel eller kränkande att kasta påsar med burkar på hundar, rycka allt vad man kan i kopplet, ta stryptag på hunden, brotta ner den och hålla fast den, sparka på den, stöta in fingrarna i revbenen, sätta halsbandet bakom öronen (vilket gör fruktansvärt ont på hunden) och dra till, mata den fet så att den inte kan gå, släppa i hop den med andra hundar som kanske hotar, flyger på eller bara att de inte ens får hälsa färdigt, kräva att hunden ska tåla att bli behandlad hur som helst, få mat och gosaker bortryckta i tid och otid, bli störd på sin sovplats, ha kläder (finns nödvändiga undantag) så att andra hundar får svårt at läsa av den påpälsade hunden.... Ja listan kan göras lång och det är både handlingar som utförs för att hundägaren ska få ha det så lätt som möjligt och inte behöva anstränga sig alls och handlingar som utförs i all välmening och okunskap.

Men vart tog det sunda förnuftet vägen?

När jag var liten åkte vi skidor. Vi åkte på turer i skogen på skogsskidor som pappa tjärat så mammas strykjärn aldrig återhämtade sig. Vi tog oss fram i sakta mak och studerade skogen, eventuella djur, stannade gjorde eld, grillade korv och bara njöt.

Och så kom skolan,med den obligatoriska skidåkningen, skogskidorna funkade ju inte, de var alldeles för breda för de fina spår vi skulle åka i. Och inte hann man njuta av det, fort skulle det gå. Kanske inte så mycket för att vi skulle bli proffs och åka som Gunde Svan (tror inte ens han hade börjat åka då), det var nog snarare för att lektionstiden var så kort. Några i klassen gick på skidträning, de hade tighta skidoveraller som de frös som attan i -men de skulle vara på minsann (ingen som tänkte på överdragskläder inte). Det snackades valla i materialrummet men ingen som hjälpte eller lärde ut så antingen satt klibbsnön som klister i klisret eller så gled man som attan då man tog en underlig liten burk och smetade på skidorna - hela skidorna, ja gärna på ovansidan också för säkerhets skull.

Så skulle man "tävla", jo det sades inte rakt ut, för alla var ju lika duktiga - även på min tid. Men varför hette det treans skidTÄVLING???? Varför hade de prispall??? och resultatlista???? Den som jag stod längst ner på. Jag sket väl fullständigt i att tävla men samtidigt var det såklart inte kul att vara sist på listan.... hur tänkte man egentligen??? Det värsta är att tävlingen finns kvar. Och Lilla Vasaloppet, där var det ingen tidtagning vad jag minns, eller så har jag förträngt det. En längre sträcka - nu ska vi minsann köra skiten ur ungarna måste någon sadistisk lärare tänkt och kännt sig jättenöjd. Resultatet, frusna, blöta, kalla, hungriga barn som står och gråter längs ett skidspår - lärarna stod ju såklart vid blåbärssoppekontrollen och ropade hurtiga hejarop - vad jag hatar hurtiga hejarop. Tack vare min mamma och tant Barbro som alltid tog ledigt från sina jobb dagar som denna för att vara med barnen kom alla barn i mål, fick låna en extra tröja eller en extra kopp varm choklad. För det var ju inte något lärarna hade tänkt på.

Detta dyker upp i mitt huvud när det är skidåkning i dotterns skola, dottern HATAR skidåkning, men tack o lov så går hon på en bra skola med förståndiga lärare. Hon behöver inte, hon får gå promenader, leka i snön, springa bredvid sina skidåkande kompisar. Hon behöver inte tävla, det finns inga resultatlistor på hennes skola - det finns glada barn.

Vad vore livet utan dem?

Just nu känns det som om mitt liv är fullt av dem, fina underbara människor som ställer upp, lyssnar, finns till och bryr sig. Vänner man kan skratta tillsammans med men även gråta. Vänner som lyssnar när man spyr galla över något och sedan får en att skratta åt eländet. Men inte bara vänner utan mitt liv är fyllt av personer som jag knappt känner men som ändå finns där för mig, ställer upp och vill hjälpa till. Ni är helt otroliga.

Den som menar att vi inte bryr oss om våra medmänniskor har fel, ni har bara inte mött rätt människor, eller ni kanske inte har sett dem, för de finns överallt - öppna ögonen.

Och eftersom de här fina människorna finns så kan man skratta åt de andra, tex den person som i lördags bevittnade då jag föll huvudstupa framåt efter att ha snubblat på en isklimp, och som efter att jag med viss möda kravlat mig upp på benen frågar: "Såg du melodifestivalen?"

Jag hoppas bara att jag klarar av att vara en vän och medmänniska tillbaka, men NI ska veta att jag är oerhört tacksam för att ni finns i mitt liv mina vänner, både de jag känner och de jag kommer att lära känna i framtiden.

Glest mellan inläggen, och ni får skylla på mamma. Förut var mamma den enda som inte hade Facebook och då fick man skriva dubbelt så att hon inte skulle känna sig utanför. Nu har mamma FB och därför känns det inte alltid lika viktigt att rapportera allt på bloggen.

Men den får vara kvar, ibland blir jag arg, irriterad eller känner för en cynisk stund vid tangentbordet och då finns det något här att läsa. Nu länkas mina inägg till Facebook så ni behöver inte vara rädd att missa dem.

Just nu kretsar funderingarna runt:

Vad har jag för inställning till kommande helg egentligen? Ska det bli skönt att vara absolut helt barnfri två nätter eller ska det bli en ren och skär pina när dottern åker till Jokkmokk?

Hur ser Peppes höfter ut? Han ska röngtas så fort vi får en tid.

Om en person som man inte träffat, sett eller hört något från på minst två år helt plötsligt dyker upp i olika sammanhang nära mig tre dagar i rad - ska man bli rädd eller???

Är skolan gratis? Den får ju inte kosta men ändå ska barnen ha skidor, skridskor, gympaskor för ute och inne-bruk, det är cykelutflykter och pulkaåkning om vart annat..... rätt eller fel, det är en annan fråga men GRATIS är det INTE.

Kommer storasyster någon gång så jag får dricka påtår på morgonkaffet och med gott samvete göra ingenting ännu en stund.

Mindre cyniska, mer informativa hundrealterade inlägg kan ni i fortsättningen läsa här:

http://ekmanutbildning.weebly.com/blog.html

Hade träningstävling på jobbet idag, och när deltagarna var klara fans det tid över att ta in Tyra-Myra och köra en ettan-tvåankombo.

Om inte matte tar det på så stort allvar, varför ska Tyra göra det då? Nä då kan man i stället göra små snygga svängar hit och dit, kolla om det finns mat på borden, godis i skålarna och leksaker i korgarna. Man kan stjäla en boll och ge husse som filmar en puss i förbifarten. Det går jättebra att prata sig genom vissa extra krångliga moment med matte (ja visst måste man väl få kommunicera), ja vad som helst går bra så länge man är en glad Tyra med svansen viftandes i 190....

Då och då för att inte matte ska bryta samman fullständigt av skratt genomför man ett moment eller en rörelse med absolut största perfektion som kan önskas. Och så drar man i gång cirkusen igen.

Tur att jag äslakr den hunden - man kan inget annat. Hon är ju så glad i allt sitt bus och hon älskar när man skrattar åt henne och så busar hon lite mer. Klart hon måste få ha roligt, jag har hund för att det är kul, då måste det få vara roligt att ha en matte också.

Sen var det väl lite surt att hon gick helt perfekt med husse sen, kan ju bara betyda att han är mycket tråkigare än jag   

Renrasiga valpar!

Helt renrasiga (om pappan är den vi tror) valpar efter meriterade föräldrar (HP på INOFF) födda i stall i vår hundfabrik, vi är mycket erfarna då vi har minst 10 kullar per år. Valparna har hållits från allt vad människor, barn, djur och social samvaro heter för att de ska få präglas helt och fullt på sin nya ledare - DIG.

Valparna är uppfödda på Doggy, ni får köpa egen mat då ni hämtar valpen - helst vid 6 veckors ålder för då är vi less dem. Valparna är helt oförsäkrade för försäkringsbolag litar vi inte på, de försöker bara lura folk på pengar och eftersom det är det samma med veterinärer så är de absolut inte vaccinerade.

Vi önskar att valparna kommer till bra hem men viktigast är att ni bestämmer er fort och inte hör av er mer efter ni hämtat valpen. Inte f-n ringer ni till ICA och berättar hur mjölken mår efter ni köpt den?

Rätt pris till rätt hem (fel hem får betala dyrt, bara vi blir av med valparna)

Nä den hittar ni knappast någonstans, därför kan jag i bland tycka det är lite kul med annonser där det står "uppfödda i hemmiljö", "Van vid människor, barn och djur".... är inte det en självklarhet i hundsverige idag? Hoppas jag har rätt!

Det här inlägget klurade jag på i går, och idag kom nästa OJ!!!!

"Att hunden vill bita är den enda menaliteten som krävs för skyddsträning"

Tror jag ska köpa en arm till Peppe, han biter rätt bra i bland. Tur att han i alla fall inte har några aggressioner i sitt bitande.....