Ja för det är väl vad jag är just nu? Så här innan jul staplas extra många krav och måsten på varandra och vems krav och måsten är det egentligen? Inte kräver maken en massa fikabröd eller särskild mat eller extra välstädat bara för att det är jul. Inte märker barnen att golven är knäskurade eller att det är nya välstrukna gardiner i fönstren. Är det viktigt för mig? Inte direkt, klarar mig utan än det ena och än det andra. Men varför stressar jag runt som en galning, våndas över mjuk knäck (gör inte knäck på laktosfri grädde förresten), och bränner mig på bakplåtar. Varför syns varje litet dammkorn så mycket mer ju närmare fjärde advent vi kommer? Och varför känns inte den stora högen julklappar till de yngsta tillräckligt stor fast jag misstänker att de blir mer än nöjda.

Vem har ställt dessa krav på oss? Inte kan det vara mamma, inte pappa heller för i alla fall, mina barndoms jular var lugna, mysiga och stillsamma...fast om jag tänker efter så var det nog en massa god mat och jag lovar att det var tillräckligt sterilt för att kunna utföra en hjärttransplantation bakom spisen. Mängden julklappar har jag aldrig ens funderat över och då kan jag ändå tänka mig att både mamma och pappa önskat att de hade kunnat köpa ännu en till oss barn.

Så om dryga 20 år är det väl dottern som springer runt i sitt hem med dammtrasa i ena handen och brödkavel i den andra samtidigt som hon planerar julklappar och önskar att hon bara hade kunnat köpa en till...