På anställningsintervjuer får man ofta redogöra för sin positiva och negativa sida. Jag som ständigt försöker motarbeta jantetankarna har haft svårt med det negativa, särskilt som de i en intervjusituation bör vara dolt positiva.

Men nu har jag det: Jag kan inte säga nej!!!

I går, en helt vanlig måndag efter jul, syster kom på besök, systerdottern var på mellandagsrea så vi mindre shoppingsugna kom på att vi skulle beskåda mopsvalpar på Nordanvindens Kennel. Detta var en händelse jag verkligen hade sett fram emot då jag äntligen skulle få träffa min lilla skydsling Siris valpar. Och de var ju så bedårande och inte blev jag det minsta besviken däremot fruktansvärt Iris-sjuk. Valpar i all ära men en valp som Iris finns det bara en av. Tack o lov ska hon stanna på Nordanvinden så jag kan hålla ett vakande öga på henne och kanske smuggla hem henne då och då?   

Men vid fikabordet började det, jag fick ta emot ett samtal från en potentiell praktikplats och med tankarna lätt distraherade satte mitt sällskap igång en övertalningskampanj. Först lockades dottern med ett moster-besök och sen, ja jag vet inte riktigt hur det gick till, sen hade jag helt plötsligt sagt att det var ok för henne att åka bort i 3 TRE!!!! dygn. Hon som aldrig har rest bort utan mig.

Det har varit fruktansvärt, men jag är stolt över min duktiga stora flicka som vågar och tar för sig. Men nog längtar jag efter henne något så rent obeskrivligt.

Men en sak vet jag, nästa anställningsintervju, när de frågar efter mina negativa sidor då har jag ett svar: Jag kan inte säga nej!