Vilken förälder vill inte göra allt för sitt barn och försöker göra allt. Vilken förälder skulle inte försöka ta ner månen om det skulle få barnet att må bättre? Vilken förälder har inte dåligt samvete för att denne inte har tid, önskar sig en stunds tystnad eller kanske kom tre minuter försent till hämtningen på dagis.

Är det just detta som är den stora grejen med att vara förälder? Strävan att ge och göra allt, det ständiga dåliga samvetet eller det värsta - den orubbliga oron?

Just nu är det oroligt, för föräldrarna och för barnet. Och man vill ju göra så mycket. Få bort det jobbiga, skydda sin lilla mot allt ont. Bädda ner, bädda in och bädda om. Men det går ju inte. jag kan inte skydda mot allt, jag kan bara ta emot, trösta och stötta. Men jag kan också kämpa, ställa krav och kontrollera. Det gör jag, det gör vi.

Men hur det än är så fortsätter det dåliga samvetet och den orubbliga oron att gnaga. Fast "problemet" ska lösas, för det är ju också en del av att vara förälder, och när det är löst, knuten i den lilla magen är borta och allt är roligt igen. Då, just DÅ finns det inget bättre att vara förälder.

Nu har jag vid några täta tillfällen bloggat lite kryptiskt, mest för att jag vill vara "lite" anonym - vilket har resulterat i att mamma har kastat sig på telefonen och upprört anklagat mig för att undanhålla hemligheter, förtvivlat undrat hur jag mår och upprepade gånger bett mig bekräfta att allt är ok och att hon missförstått det hela.

Så då tänkte jag bli ännu mer allmän och flytande i mina inlägg. Bara ta upp banala saker som inte kan missförstås på något sätt så att mamma kan sova lugnt och spara pengarna hon hittills lagt på telefonräkningar till vårt efterlängtade arv   .

Men så tråkig vill jag inte vara, jag vill faktiskt dela med mig ännu mer av mitt liv och kanske framförallt mina tankar och funderingar. Är det ok mamma? Kan du lova att inte gå i taket, inte snubbla på väg till telefonen och ta det för vad det är - funderingar?

Inleder lite försiktigt...

Fönsterlampan i sovrummet, ja min fönsterlampa i sovrummet har fått en nära lik helgonlik ställning i mitt liv. Den är medlet mot alla oroligheter och av någon underlig anledning är den min stora trygghet och skyddar mig från allt ont. Är inte den tänd då jag somnar är jag fullkomligt övertygad om att det kommer att hända hemska saker under natten. Dottern ligger oskyddad i sitt rum, hunden kvävs, maken får en hjärtattack, E blir sjuk... ja vad som helst. Men lyser lampan då jag somnar är jag lugn och sover hur bra som helst. Vaknar jag på natten och lampan är släckt är det helt ok, då kan jag sova vidare men då jag somnar på kvällen måste den vara tänd.

Nu till problemet, maken kan inte somna om den är tänd. Vilket betyder att jag måste gå och lägga mig minst en halvtimme före honom så jag hinner läsa, bli trött och somna, så att han sen kan släcka lampan och vi båda sova gott. Nu lyckas vi ju inte att ordna våra kvällsvanor efter detta varje kväll så ofta blir jag liggandes vaken, funderandes på allt hemskt som ska hända om jag somnar. Maken har föreslagit dotterns nattlampa, en plugg man sätter i eluttaget och sen sprids ett försiktigt blått sken. Men det funkar ju inte, jag behöver min fönsterlampa som likt Alladins förtrollade lampa uppfyller alla mina önskningar - i alla fall dem om en skön nattsömn.

Ok mamma jag väntar vid telefonen.