Jag blev färdig instruktör 1995 - börjar bli några år sedan och sättet att träna hund har förändrats avsevärt under denna tid. Om vi bortser från de direkta grymheterna som jag innerligt hoppas börjar dö ut så som tvångsapportering och "kasta omkull hunden tills den ger sig" så finns det en sak som man fick lära sig då i den "positiva metodens barndom", ni vet då det skulle lekas till varje pris, och varje hundtränare med självaktning och nymodigt tänkande hade en kampstock i storlek av en skyddsärm nedstoppade i var ficka i byxorna. Och hade man en slö hund skulle den lekas igång, hade man en hund som inte höll ett helt lydnadsprogram skulle man dra upp den till en sån nivå att den höll på att krypa ur skinnet på fria följet och var i normal form lagom till hoppet.

Kan säga att det funkade inte på min hund (som jag hade då). Leka leka leka och så när vi kom in på plan säckade hon i hop och ville helst lägga sig i domarens knä och sova.

Nu är man smartare än så, nu tränar man uthållighet, när hunden kan momenten så tränar man även att de ska utföras i en följd utan belöning - och SEN kommer BELÖNINGEN. Man motiverar hunden att vänta på belöningen. Hade jag varit så smart för 15 år sedan tror jag att Debbie och jag hade nått betydligt längre i vår tävlingskarriär.

Sen en annan sak som jag har funderat över de senaste dagarna, när ska man ge sig ut på tävlingsplanen med hunden? En del säger att man kan gott testa och ta det som en träning. Men ska man verkligen ge sig ut på en tävlingsplan med en ofärdig hund? När inte momenten verkligen sitter som sten och i så många lägen som möjligt? Är det schysst mot hunden? Om hunden gör "fel", visst blir man lite besviken, kanske inte på hunden (hoppas jag) men i alla fall på sig själv, och om man ändå fullföljer tävlingen med den där besvikna känslan i kroppen, vilka signaler skickar man till hunden då? och vilka minnesbilder har den med sig till nästa tävling? Detta är en sak jag kommer ta med mig i mitt fortsatta hundtränande och konstigt har denna tanke inte slagit mig förrän just nu trots att jag varje kurs talar om för mina kursdeltagare att "MAN SKA VARA RÄTTVIS MOT HUNDEN!"

Kanske dags att vara det!