Ni gnällspikar och skitsnackare, för i mitt liv finns så många saker som är så otroligt bra. Synd bara att man glömmer bort det ibland.

Vilken kick jag fick i kväll, 9 valpar där de flesta var direkt nyfikna,  sociala, visade precis rätt signaler till varandra och visade stor samarbetsvilja med sina förare. Och de som inte vid första anblicken visade dessa egenskaper, de plockade fram dem efter en stund när de kände sig trygga i situationen.

Det är just stunder som denna som gör mödan värd! Och jag kommer att leva gott på detta ända till lördag då det är dags igen   och då kommer jag garanterat få träffa ett gäng fina hundar igen.

Det är så här man tankar energi! Sen blev det ju inte sämre av att Tyra har haft en exemplarisk dag, först då vi tränade lydnad tidigare i dag och i kväll bland alla andra hundar. Finns hopp för min lilla Myra. Nu attans ska jag skärpa mig och införa följande regler i mitt liv:

1. Filtrera skitsnacket, sånt har ändå ingen betydelse.

2. Fokusera på det positiva, finns alltid något man kan lyfta fram.

3. Släpa med tyra på allt hon kan släpas med på, inte fega ur - inget blir bättre av det.

4. Njuta av de goda stunderna!!! För det är många!!! 

Först skulle jag skriva om en sak som gör mig så attans förbannad - men varför egentligen?

Sen skulle jag skriva om saker som gör mig glad, men det blev ju bara en upprepning.

Tror jag tar ut Tyra-Myra istället, så besparar jag er besväret med att läsa.

Ha en trevlig Tisdagseftermiddag!

nu ska jag ut och halka, det ploppar upp en massa funderingar runt ämnet hund i mitt huvud just nu.

Och det är precis vad det är - funderingar och absolut inget vetande. Kanske någon läsare vet och kan berätta?

Insåg i alla fall en sak, igår stod jag i en timmes kö på djuraffären, de hade halva priset på djurmat under två timmar av dagen. Började fundera över ett mycket populärt djurmatsmärke som har specialiserat sig på specialfoder till allsköns modeller. Det är till den långhåriga och den korthåriga, det är till den lilla, medelstora och den jättestora, det är till särskilda raser, beroende på aktivitetsnivå osv osv osv. Och allt är upplagt på ett sådant sätt att köper du en stor säck till din lilla dunboll så hinner djuret (finns för såväl hundar och som katter) inte äta upp maten innan den har inträtt i ett annat livsstadie och ska ha en annan mat. Vad skiljer denna mat åt? Är det någon skillnad eller är det som jag tror - en enda stor marknadsföringsidé? Ett sätt att lura stackars aningslösa djurägare på deras pengar?

Sen började jag fundera på en annan sak, när en hunduppfödare är så stolt över sin uppfödnings goda mentalitet (och även lite förvånad) är det inte åt h-vete med rasen då? Fast heder åt de uppfödare som kämpar på och försöker få ordning på sin ras mentalitet - däremot hör man tyvärr allt för många (bort)förklaringar ofta kanske för att försvara för att hunden används i avel. Måste vara tråkigt för de som verkligen kämpar för jag misstänker att någon gång möter linjerna varandra?

För jag tror inte att det finns någonstans där dåligt beteende bortförklaras så mycket som i hundvärlden, ja det skulle vara föräldrar då. Jag har en hund med många brister, och visst det kanske beror på något men det ursäktar ingenting. Det är mitt och bara mitt ansvar att inget händer oavsett varför min hund beter sig som den gör. Fixar min hund inte att möta en elak dvärghund som studsar runt i sitt flexikoppel och gör utfall på utfall, ja visst den hunden har sina problem men det är min sak att se till att min hund inte skadar den där lilla hunden - jag kommer inte undan med några bortförklaringar.

Nä nu har jag tänkt klart, nu ska jag gotta ner mig i Drottning Kristinas värld. Hon var inte dum hon, hon fattade till exempel att djur, främst då hundar och hästar har känslor - en helt befängd idé på hennes tid. Vem vet, hade hon levt nu kanske hon hade klickertränat sina djur.

Jag blev färdig instruktör 1995 - börjar bli några år sedan och sättet att träna hund har förändrats avsevärt under denna tid. Om vi bortser från de direkta grymheterna som jag innerligt hoppas börjar dö ut så som tvångsapportering och "kasta omkull hunden tills den ger sig" så finns det en sak som man fick lära sig då i den "positiva metodens barndom", ni vet då det skulle lekas till varje pris, och varje hundtränare med självaktning och nymodigt tänkande hade en kampstock i storlek av en skyddsärm nedstoppade i var ficka i byxorna. Och hade man en slö hund skulle den lekas igång, hade man en hund som inte höll ett helt lydnadsprogram skulle man dra upp den till en sån nivå att den höll på att krypa ur skinnet på fria följet och var i normal form lagom till hoppet.

Kan säga att det funkade inte på min hund (som jag hade då). Leka leka leka och så när vi kom in på plan säckade hon i hop och ville helst lägga sig i domarens knä och sova.

Nu är man smartare än så, nu tränar man uthållighet, när hunden kan momenten så tränar man även att de ska utföras i en följd utan belöning - och SEN kommer BELÖNINGEN. Man motiverar hunden att vänta på belöningen. Hade jag varit så smart för 15 år sedan tror jag att Debbie och jag hade nått betydligt längre i vår tävlingskarriär.

Sen en annan sak som jag har funderat över de senaste dagarna, när ska man ge sig ut på tävlingsplanen med hunden? En del säger att man kan gott testa och ta det som en träning. Men ska man verkligen ge sig ut på en tävlingsplan med en ofärdig hund? När inte momenten verkligen sitter som sten och i så många lägen som möjligt? Är det schysst mot hunden? Om hunden gör "fel", visst blir man lite besviken, kanske inte på hunden (hoppas jag) men i alla fall på sig själv, och om man ändå fullföljer tävlingen med den där besvikna känslan i kroppen, vilka signaler skickar man till hunden då? och vilka minnesbilder har den med sig till nästa tävling? Detta är en sak jag kommer ta med mig i mitt fortsatta hundtränande och konstigt har denna tanke inte slagit mig förrän just nu trots att jag varje kurs talar om för mina kursdeltagare att "MAN SKA VARA RÄTTVIS MOT HUNDEN!"

Kanske dags att vara det!

så som en dator som inte vill samarbeta och trevligt oplanerat besök. Så nu har hela dagen gått och det enda jag lyckats med är väl att träffa min jobbcoach. Men nu ska några papper på plats, middag lagas och efter att dottern haft sin karate, duschat och krypit ner i säng - ska jag krypa upp i soffan och bara ta det lugnt - längtar.

Och vad blev det här då? Ett fullständigt innehållslöst blogginlägg - men det bjurder jag på. Kom bara i håg en sak...det är otroligt jobbigt när det kliar i handen.

Har man som jag inget jobb, kan man leka att man ska till jobbet i alla fall, varför då kaske ni tvivlande läsare undrar, Jo för att dagen blir så mycket bättre. Stig upp i tid, duscha, gör dig vacker (eller vackrare), ta på kläder som du trivs i men ändå funkar i sociala sammanhang, ät en frukost som du kan stå dig på till lunch och starta dagen. De dagar jag gör så här, de blir bra dagar - jag får mycket gjort, jag känner mig viktig och behövd samt ganska professionell. Sitter jag i mysdress med håret på ända blir inte mina ansökningar lika bra som när jag är "jobb-sminkad" och någorlunda snyggt klädd. Är sängen obäddad och disken svämmar över blir inte "fråga om anställningen-samtalet" lika proffsigt som när det är snyggt och fint och pennorna ligger i rad på skrivbordet.

Idag är en sån dag, och den blev ju inte sämre av att jag har två spännande jobb som väntar på mina ansökningar, sen väntar fler utmaningar bakom hörnet och så har jag STORA idéer för föreningen - som i och för sig kräver lite blod, svett och tårar men jag tror att resultatet kommer att bli riktigt bra.

Och för hundvännerna så kan jag meddela att nu har jag kommit så långt i min nya platsliggningsträning att jag har lagt på kommandot "NER" när Tyra ska lägga ner huvudet mellan frambenen. Stackars Tyra - vissa tränar sina klickerfärdigheter på Höns - jag på en gammal schäfertant, undra om det är det som kallas djurförsök?

Nä dags att reda ut ett hår och ta en dotter till skolan.

Ha en bra dag!

Fy vilket trist ord - NEJ!!!

och ändå är man så duktig på att använda det, skulle vara intressant att veta hur många gånger en genomsnittlig förälder använder det per dag och jämföra med användandet av ordet JA. Eller en lärare, eller kanske ännu värre en hundägare.

När dottern var i sin klåfingriga period - då plockade jag bort allt som var NEJ, och slapp tjata och tjata. När hon var så stor att hon förstod "den får man inte röra därför att..." åkte det fram igen. Sen kan man ju få påminna. Men vad gjorde det att vara utan blommor i fönstren ett tag??? Ingen mådde illa av det - allra minst katten som hade dille på att äta av dem.

Och hundar då, jo bara för några år sedan var nästan det första man lärde ut på kurserna KORRIGERINGAR, ryta NEJ och rycka HÅRT och SNABBT i kopplet. Sen blev det lite bättre - då skulle man "lära in" ordet NEJ som ett kommando bland andra. Jag gillar inte ens det, för som för ett litet tag sedan då jag föll till föga inför en grupp som verkligen ville lära sig det. Och 5 minuter efter genomgången ångrade jag mig, för det som hade fastnat var inte "säg nej EN gång och visa rätt beteende och belöna detta" utan "säg NEJ" och nej och nej och nej...

Någon är sparkad, nej kanske ska få finnas kvar men gärna på lite undantag. Vad tycker du?

nja det var kanske att överdriva men gårdagen och förmiddagen idag har ägnats uteslutande till att vila och tycka synd om mig själv. Men nu är jag på väg tillbaka. En lunch bestående av en kopp kaffe och glass gjorde susen.

Först lite funderingar, helgens bravader har satt i gång tankeverksamheten riktigt ordentligt, och jag har lärt mig massor så nu:

• Jag ska fortsätta att göra roliga saker - för att JAG tycker att det är roligt, tycker någon annan något annat jamen det är ju knappast mitt problem att de har tråkigt.
• Jag ska återgå till mitt listskrivande, har under senaste åren försökt jobba bort något som ibland blev ett handikapp, men jag är mer handikappad utan mina checklistor - så de kommer tillbaka.
• Jag ska sätta upp mål, för mig själv, långsiktiga och kortsiktiga och jobba mot dem.

Tack till alla ni underbara människor som finns runt mig, min familj och mina vänner och alla bekanta - det är ER jag kommer att omge mig med i fortsättningen... er och alla nya underbara människor jag kommer att träffa i framtiden.

Så där nu lämnar vi djupet för lite yta, snyft (stolta tårar) och skönhet:

Dotterns rallylydnadsdebut,

Här går hon och de två andra tjejerna banvandring, barnen fick ha hundarna med sig samt att de fick ha godis på tävlingen. Gäller att uppmuntra dessa framtida hundförare istället för att nitiskt följa regelboken.

Här är dottern med vapendragaren Lovisa, som är inlånad från Nordanvindens och Prästbackenskennlar, men jag undrar om vi lämnar tillbaka henne nästa gång    

Smygfoto på domare och tävlingsledare

å så lite lycka - för vem blir inte varm i kroppen av att se hundar som verkligen älskar det de gör.

Tyra Myra kan hon med

Fast det var väl tur att vi inte tävlade   

Alla foton tagna av: Robert Ekman©