Varför i hela friden tränar man som en galning, lägger ut stora pengar (anmälningsavgifter, bensin, fika på olika klubbar mm mm), frivilligt intar ett nervöst tillstånd, utsätter sig för granskning av domare, åskådare och nära vänner?

Det skiljer sig nog från individ till individ. Det finns de som tävlar för att vinna, inget annat duger, de ska vara bäst, dvs bättre än de andra i sin klass.

Det finns de som tävlar för att få ett kvitto på hur träningen fungerar, dvs de tävlar mot sig själva och sina tidigare resultat.

Sen är det de som tävlar för att det är så trevligt att träffa likasinnade och umgås.

Jag läste en blogg, en som tävlat och inte kunde ta "kritik" från domaren. Det får stå för denne. Jag som tävlande tycker att det är dåligt när domaren INTE motiverar sina poängavdrag, jag vill ju veta vad som var fel. Domaren ser ju allt från ett helt annat håll än jag. Visst, nog kan den tävlande ibland tycka att domaren dömer fel, och det kanske domaren gör. Fast det kanske man får ta ibland, kolla bara det här med utställningar, Debbie, min förra hund gick från CK till tvåa från en dag till nästa....

Varför tävlar jag då?

Ja säkert som de flesta andra så är det en kombination av de tre orsaker jag skrev om i början.

Jag tycker det är trevligt på hundtävlingar, kul att träffa nya människor med samma intresse som jag själv.

Jag vill ha ett kvitto på min träning, ja jag vill att domaren ska tala om vad som var fel, och de domare som tar sig tid att komma med tips och råd är guld värda, och jag måste säga det, de domare jag har tävlat för har verkligen levt upp till detta.

Sen vill jag vinna! Självklart blir man glad av att stå högst på pallen, vem blir inte det!!! Men gör man inte det så är det ingen idé att gnälla på domare, medtävlande osv utan helt enkelt gå hem och rannsaka sig själv....

fast.....