och så var tankarna igång.

Den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare (läs: några få utvalda författare) ska tas bort. Vilket det rasades om i debatt igår. Som dotter till en sk kulturarbetare borde jag väl ha rasat med antar jag, men inte. Jag ser inte varför en författare eller annan kulturarbetare som inte lyckas leva på sin konst ska hållas på fötter med hjälp av konstgjord andning. Om denne inte får in tillräckligt med pengar så är det inte säljbart.

Visst vi behöver kultur och vi behöver en bred kultur men om man gör något för sig själv och för sin egen skull som inte andra tar till sig då kallar jag det hobby. Då får man leva på något annat.

Jag försöker leva på min hobby, jag har fått en hjälp i starten men nu är det dags att stå på egna ben och går det inte, ja då får jag lägga ner, gå till arbetsförmedlingen och söka mig ett nytt jobb. Jag kan inte begära att staten ska försörja mig för att jag inte kan leva på min hobby.

Tänk förresten, för ett år sedan svor jag att jag ALDRIG skulle hålla en enda hundkurs till i mitt liv. Jag skulle bara träna egna hundar, bli en fullblodsegoist och skita i alla andra. Jag var så less!!!

Om det inte hade varit för vänner och familj,  att de var klokare än jag så hade det väl varit så, för de fick mig att inse att det var ju inte kurserna och kursdeltagarna jag var less på, det var föreningslivet.

Så rätt de hade. Nu kan jag lugnt luta mig tillbaka medan striderna rasar på i föreningarna ute i landet (och det behöver inte bara gälla hundar utan det verkar vara den normala föreningsmentaliteten att man ska framhäva sig själv och hacka ner på andra). Jag har mina kurser, jag sköter mitt företag och går med glädje till jobbet varje dag. Jag jobbar för mig själv och mina kursdeltagare, inte för att en liten klick ska glida omkring och dra nytta av att någon annan drar in pengar,  sköter verksamheten eller tar skiten som kommer....