I går var ytterligheternas dag.

Mina hundar har relativt fri uppfostran. De får hitta på sina egna små bus och jag kan skratta med/åt dem då jag stopar dem från att tugga i sig mina sockar (Peppe), bära och gömma skor (Tyra) och lite annat smått och gott de hittar på. Men det finns så klart gränser.

De får inte visa någon som helst aggressivitet mot någon människa. Visst skulle nu någon skulle vara så dum att de hoppar på mig en mörk natt när jag är ute med Tyra får hon självklart tugga rejält på den/dem. Men om någon vill hälsa på henne, klappa henne så ska hon acceptera det. För tänk om ett litet barn vill hälsa, eller de som bor i gruppboendet i vårt hus, de kanske pratar underligt (i Tyras öron), går konstigt ( enligt Tyra) men inte får hon reagera mot dem för det. Eller bara vem som helst som tycker om hundar. Särskilt om någon vill hälsa på Tyra och tycker att hon är fin, blir jag extra glad - för det är mer vanligt att folk tar omvägar när vi kommer.

(här höll jag på att peta mig ögonen efter att ha hackat chili...tur jag kom på mig)

Visst det kan vara jobbigt när var och varannan människa ska hälsa på den söta valpen (läs Peppe) men vad gör det egentligen? Vem vet det kanske är en jättetrevlig människa som har något bra att dela med sig av.

Då blir man ledsen och illamående då man hör om hundägare som stolt berättar om sin hunds aggressiva sida å andra sidan får man hör att det finns "proffs" (folk som får betalt via våra skattepengar för att handha och utbilda hundar) som råder ovetande hundägare att stoppa lufttillförseln på hunden med stryphalsband för att den stjäl sockar.....

Det är beklämmande.... nu busar mina hundar förresten, det efter att Tyra försökt torka av bordet - utan trasa. Men vad gör det???? Jag har mina hundar för att jag tycker om dem och de är en del av familjen. De är inga robotar som jag ska plocka fram när jag vill träna lite hund.