I går var det riktig fritids-premiär och även om det inte var lika nervöst som i fredags så pirrade det lite grann i magen, även på dottern. Men allt gick bra och jag och en ännu mer nervös mamma kunde smita iväg och få oss en kopp kaffe. Efter att ha tvingat oss att hålla oss borta från våra små en HEL timme kom vi tillbaka och hittade inte bara våra barn i livet utan de var högst välmående och hade inte saknat oss överhuvudtaget. Man kan ju undra om inskolningen är till för barnen eller föräldrarna. Idag ska jag lämna henne en stund för trots att viljan var god men att sitta och läsa nationalekonomi tillsammans med 15 6-åringar fixar inte ens den mest härdade, stark diklofenak och vila stod på shemat när vi kom hem, idag går jag till biblioteket istället.

Sen undrar jag om man kan anmäla statliga instanser för misshandel? För om en person utsätts för psykisk och fysiskt lidande under lång tid pga något som faktiskt kan förhindras och en statlig instans är den skyldige... ja men då måste väl de kunna åtalas? Älskar att bo i välfärdssverige, barn som bara har ett par MÄRKES JEANS, ensamstående mammor med 28 000/mån i bidrag de är fattiga. Men sjuka människor, ja de är bara fuskare, smitare och arbetsskygga och de kan man stampa på eller ännu värre, helt enkelt strunta i. Än värre då det är rättsväsendet som inte fungerar som det ska, FK och regeringen har jag fullständigt gett upp hoppet om.

Men sen blir man glad över att det "på golvet" i alla fall finns omtanke och förståelse. (jag kan inte kommentera i din blogg så du får läsa här) Hoppet om mänskligheten är i alla fall inte borta.