På hundfronten har det hänt mycket under åren. De ursprungliga SBK-kurserna, ja då gick man i ring med hundarna, med i bästa fall stryphalsband och i värsta fall stackel, runt en skrikande instrukör som säkert ville bli militär när denne var liten eller till och med var militär. det rycktes i kopplen, skreks åt hundarna och en dask med kopplet över nos eller rygg var vedertagna metoder som ivrigt påhejades av instruktören.

Sen blev det lite bättre, men visst fanns det vissa delar som fanns kvar, ryck i koppel (som numer så vackert heter koppelkorrigeringar), tvångsapportering (rejält nyp i örat till hunden tar apportbocken - det ska alltså göra ont innan man tagit den????), men det militäriska, stela och enhetliga var kvar, endast brukshundar var välkomna och de med andra raser flydde klubben efter första kurstillfället.

Idag är det helt underbart, alla är välkomna, man (läs SBK) har antagit en policy som förbjuder hårda tag och man förordar "den mjuka metoden". Nu kan tant Agda 75 med sin lilla Terrier gå samma kurs som tuffe Steffe med sin rottis. var och en tränar sin hund utifrån sin hund och dess förutsättningar och alla behöver inte ha tävlingsambitioner eller byxor med benfickor. På klubbarna runt om i landet kastas det bollar, kongar och är godisregn varje träningstillfälle. Alla känner sig hemma och uppmuntrar varandra... Vilken underbar saga....

Jo det är en saga, för ute i buskarna finns det de som fortfarande lär ut tvångsapportering som enda sätt att lära en hund att apportera. Gärna daskar till sin hund över huvudet om den inte utför momentet rätt. Trycker in apporter i munnen på hunden och tvingar i hop munnen. Kastar omkull hundarna på rygg eller rent ut sagt spöar dem. Och alla är inte välkomna.*

Förstår inte...

*För att förhindra missförstånd så handlar detta inte om en särskild klubb, inte heller en enda person, utan detta är saker som förekommer lite här och där och inte bara i SBK´s regi... men det förekommer och det är -----(ja här skulle det vara ett svärord).