Jag fick för mig det igår kväll. Tyckte han haltade på ett framben - vilket var ovisst. Men då insåg jag att han var så trött så han orkade knappt hålla upp huvudet.

Jag var lättad för finns det något värre än när någon man tycker om är sjuk, och då spelar det ingen roll om det är ens mamma, barn eller hund. Det gör faktiskt lika ont och man blir lika nervös.

Nu var det ju ingen fara. Jag är nog ibland överdrivet försiktig med Peppe (ja alla hundar) först nu vid 8 månaders ålder har vi börjat gå promenader, jag hejdar honom inte längre när han är lös och härjar (för den hunden kan härja) och jag aktar mig för att träna statiskt och på asfalt och betong. Ja jag vet jag är löjlig men skelettet och lederna är ömtåliga när de växer. Kroppen måste få stärkas i lugn och ro och inte jäktas.

Samma med barn, varför tror ni elitidrottsmän/kvinnor från vissa länder är slut innan de ens är kvinnor och män? En elitidrottare i de flesta sporter "pensioneras" vid 35 i Sverige. Ungefär 4 år för en hund - och då är den knappt mogen.

Jag vill ha Peppe i många år... så då är jag försiktig och så får väl andra tycka att jag är fånig. Men jag vet, vi hinner med allt det där vi undviker idag så jag har inte bråttom.

Tyra är antingen svårflörtad eller väldigt förståndig för det är först nu hon har börjat leka med Peppe (kan vara att hon ska löpa snart också) och oj vad de leker. Försökte ta några bilder på tokhundarna när de förstörde grannarnas sovmorgnar i morse.