och så var tankarna igång.

Den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare (läs: några få utvalda författare) ska tas bort. Vilket det rasades om i debatt igår. Som dotter till en sk kulturarbetare borde jag väl ha rasat med antar jag, men inte. Jag ser inte varför en författare eller annan kulturarbetare som inte lyckas leva på sin konst ska hållas på fötter med hjälp av konstgjord andning. Om denne inte får in tillräckligt med pengar så är det inte säljbart.

Visst vi behöver kultur och vi behöver en bred kultur men om man gör något för sig själv och för sin egen skull som inte andra tar till sig då kallar jag det hobby. Då får man leva på något annat.

Jag försöker leva på min hobby, jag har fått en hjälp i starten men nu är det dags att stå på egna ben och går det inte, ja då får jag lägga ner, gå till arbetsförmedlingen och söka mig ett nytt jobb. Jag kan inte begära att staten ska försörja mig för att jag inte kan leva på min hobby.

Tänk förresten, för ett år sedan svor jag att jag ALDRIG skulle hålla en enda hundkurs till i mitt liv. Jag skulle bara träna egna hundar, bli en fullblodsegoist och skita i alla andra. Jag var så less!!!

Om det inte hade varit för vänner och familj,  att de var klokare än jag så hade det väl varit så, för de fick mig att inse att det var ju inte kurserna och kursdeltagarna jag var less på, det var föreningslivet.

Så rätt de hade. Nu kan jag lugnt luta mig tillbaka medan striderna rasar på i föreningarna ute i landet (och det behöver inte bara gälla hundar utan det verkar vara den normala föreningsmentaliteten att man ska framhäva sig själv och hacka ner på andra). Jag har mina kurser, jag sköter mitt företag och går med glädje till jobbet varje dag. Jag jobbar för mig själv och mina kursdeltagare, inte för att en liten klick ska glida omkring och dra nytta av att någon annan drar in pengar,  sköter verksamheten eller tar skiten som kommer....

Det håller jag verkligen med om, och i alla lägen är det kanske inte rätt att framhäva sig själv men nu tror jag att jag sett allt i den här världen.

Åter till Facebook, mötesplatsen i Cyrbervärlden som kan vara så bra till så mycket men den är också upphov till många otänksamma uttalanden, ja det är väl lätt att skriva när man egentligen inte behöver stå för vad man skriver (bara att radera om folk blir lite för irriterade).

En tråd, där hundmänniskor med samma intresse lägger upp bilder på sina hundar (och så ska alla säga att de är såååå fina), kan ställa frågor till de som förhoppningsvis vet mer (och då är det alltid någon som ska idiotförklara någon annan för att den inte vet samma sak som den första), och bara uttrycka sin åsikt.

Det senaste: Någon är upprörd för att "man" bara skriver sin egen hunds resultat när man varit på utställning, tydligen är det fel att "framhäva sig själv". VA??????? Ska inte jag få skriva att det gått bra för min hund, vara glad för det och sen sitta och invänta gratulationer från alla håll och kanter? (Trodde Facebook var till för sånt??? Hylla och tycka synd om). Nä jag måste tydligen vara "ärlig" och tala om hur många hundar min hund tävlade mot, vilka som var bättre och sämre (med namn, titlar osv osv) annars är jag oärlig mot mina mot och medtävlare..... hm????

Om jag som hundägare åker på utställning med min hund, det går i mina ögon bra så har jag all rätt att vara stolt över det. Lika väl som alla andra hundägare. Det står alla fritt att skryta om sina egna bedrifter. Så varför måste jag hålla reda på alla andras resultat för att få vara glad över mina egna?

Lite löjligt blir det ju... ungefär lika löjligt som när uppfödare framhäver inofficiella resultat och "glömmer" skriva att det var en inofficiell utställning, ingen auktoriserad domare och hunden var ensam i rasen utan kommer endast i håg att hunden blev BIR (Bäst i rasen), och gärna skryter om det i valpannonser och på hemsidan.... ja lika löjligt och än mer vilseledande.

Nu fattade säkert 98% av mina bloggläsare inget av det här inlägget men kontentan är att jag kommer att skryta över Peppes varenda framgång oavsett det är politiskt korrekt eller inte. Och skäms gör jag inte heller.

I går hade vi julafton, eller julmat i alla fall. Vi (syster) fick en önskan från svägerskan om "typisk svensk mat". OJ!!!! Vad i hela friden är typisk svensk mat, vi misstänkte att Palt kanske inte skulle vara det mest populära som första riktiga mötet med svensk mat så då fick det bli julmat.

Och när storasyster ska göra något så blir det ordentligt (viss hjälp fick hon av en jullängtande lillasyster också), julmiddag för 12 personer, röda servetter, röd löpare på bordet och en liten tomte för att riktigt komma i rätta julstämningen. Julmust i glasen och mjukkaka i brödkorgen.

Systerdotter och dotter gjorde en jättefin ljuslykta vars ljus tyvärr släcktes i blåsten men fin var den och en bild hann jag få.

Så gott det var, vår normalt mycket pratsamma familj satt som halvsovandes zombies runt bordet och självklart var det massor med mat kvar på faten.

En supertrevlig kväll och bäst var den nog för dottern. Hon blev firad ett par dagar i förväg med massa fina presenter och det stora fina stall som hon och Bertil byggt levererades samt en limpistol från Bertil för eventuella reparationsarbeten på stallet. Ja du Bertil, nu är det nog någon som vill vara i verkstan varje Jokkmokksbesök.

Men nu ska vi åka hem. Maken saknade oss så han är på väg upp för att hämta hem oss en dag tidigare och nog för att det är jättekul att vara här och umgås med alla så ska det bli skönt att komma hem, få en dag att fixa hemma och komma till ro innan nästa vecka startar... och den veckan ska bli så kul för DÅ är de allvar!!!!