och hundvärlden är inget undantag - snarare tvärtom.

I en tråd på facebook diskuteras just nu den mentala statusen på en viss ras.Toppen tycker jag, mentaliteten ska lyftas om och om igen. Men det intressanta är resonemangen.

Det är uppfödarnas fel - de avlar bara på snygga hundar.

Det är uppfödarnas fel de säljer till fel människor för mentaliteten hänger ju på uppfostran.

Det är valpköparnas fel, de förstår inte hur man tar hand om en hund.

Det är uppfödarnas fel för de talar inte om för valpköparna hur de ska ta hand om sin hund.

Det är importhundarnas fel, för det vet ju alla hur de är....

Det är ingens fel, allra minst mitt, för man kan ju inte rå för hur en hund blir...

och så där fortsätter det i all oändlighet

(ok jag erkänner, resonemangen kommer från olika trådar och forum men de finns där.....)

Samma efter utställningar eller tävlingar - då är FB väldigt intressant, då haglar undanflykterna och bortförklaringarna. Varför inte just min hund blev champion, fick cert eller vad det nu var.

Självklart fnns dte yttre omständigheter men om man kommer med samma undanflykt tre eller fler gånger på raken är det väl dags att göra något åt saken. Om man nollar platsliggningen för att det är blött i gräset... ja men då vet man ju vad man ska göra, träna i blött gräs.

Och det är väl det allt handlar om, det egna ansvaret, Oavsett det gäller en ras mentalitet eller ett resultat på en lydnadstävling eller för att knyta till föregående inlägg, hundens uppfostran. Vad tar jag för ansvar när det gäller schäfrar och lagottons framtid? Jag som inte har de minsta uppfödardrömmar kan ändå göra massor. Tyra har inte gått i avel, och då är hon en toppenhund arbetsmässigt och friröntgad runt om. Men hennes pappa har lämnat mer HD än vad jag tycker är bra, det finns där hos henne även om inte just hon har några problem.

När det gäller Peppe så har jag inte särskilt mycket att säga till om, då han är en foderhund. Men jag kan säga vad jag tycker, jag kan göra mitt bästa för att Peppe ska bli en god representant för rasen så kanske andra tänker, "jag vill ha en lagotto som Peppe" och väljer bort mer skygga individer.

Det är bara två hundar i hela stora hundvärlden men om alla tar SITT ansvar istället för att skylla ifrån sig skulle allt bli mycket bättre.

men här är några mindre goda helt gratis....

Om din hund gör utfall - köp en stryplänk och ryck allt vad du kan och skrik till hunden.

Om din hund skäller - sätt på den ett halsband som sprutar citron i ansiktet (ögonen) på den.

Om din hund drar i kopplet - köp en sele som drar åt över muskler, leder och körtlar.

Om din hund gör ännu mer utfall - kasta dig över den, tryck ner den i backen och kläm åt över strupen.

Om din hund morrar åt dig när den ligger i sin bädd - släng omkull den och fejka bett över strupe och kropp

Om din hund morrar åt dig när du rör dess mat - smäll till den och ryck maten i från den

Om din valp kissar inne - tryck ner nosen i kisset, alternativt tryck ner hela valpen i kisset.

Om din hund inte vill apportera - tryck in apportbocken i munnen och håll i hop munnen på hunden till den griper alternativt kräks.

Ja listan kan göras lång, helt vanliga råd som delas ut till inte ont anande hundägare varje dag, från andra hundägare. Som "sett på tv", "hört någon säga att det funkar" eller bara för att så har minsann min pappa gjort med alla sina hundar...

Men... kan man ju undra, vem i hela friden vill behandla sin hund illa? Tycker man inte om sin hund? Varför har man hund egentligen? Skulle du utsätta dina barn/ din man/ din fru för ovanstående behandlig?

När DU får ett råd, tänk efter- låter det vettigt? låter det humant? eller kan någon ta skada av det? Använd det sunda förnuftet, det kan man faktiskt komma ganska långt med.

Jag har haft många bra jobb och att de har varit bra har främst berott på kollegorna. Mitt första jobb var på ett Café och det är väl inte alltid så inspirerande att hälla upp kaffe och bre smörgåsar men vi som jobbade där var ett jättebra gäng och hade mycket roligt på jobbet och hade förmågan att tillsammans skratta åt det som inte var så särsilt kul.

Nästa riktiga toppenjobb var ca 20 år senare, på banken, det berodde också på kollegorna för arbetsuppgifterna var ganska rutinartade. Men där fick man verkligen vara med om att alla ställde upp för varandra, hjälptes åt, hade ingenting mot att dela med sig av sina kunskaper, alla jobbde tillsammans mot samma mål - att göra ett så bra jobb som möjligt och fort skulle det gå.

Därför var jag orolig när jag skulle starta eget, nu skulle jag ju vara ensam. Visserligen kommer det ju (förhoppningsvis) kursdeltagare men jag är ju  ändå ensam. Ensam om allt ansvar och det "tråkiga" arbetet. Men så träffade jag Paula på Älvdalens Hundhälsa och vi inledde ett samarbete och då fick jag en slags kollega om än hon är i Råneå. Men på en kurs i Råneå träffade jag Camilla som fortsatte att gå mina kurser och som en dag avslöjade en affärsplan, och jag som tragglat igenom alla möjliga hundiga affärsplaner sågade den direkt    och gav henne en annan, som jag själv funderat på men kännt att det var inte min grej. Hon nappade, gjorde om den en hel del till det bättre och nu är vi på gång. Ekman Hundägarutbildningar och IMAS Hunddagis har flyttat in i fina lokaler. Och nästa månad sätter jag i gång vinterverksamheten på riktigt.

Jag har kollegor, inte i mitt eget företag men ändå. Och hur kul är det att göra en grej av en turkos eller grön plasthink om man är själv? Vad jag menar? Kom förbi och hälsa på så får även du höra den historien!

Betongvägen 26, Storheden , Luleå.

Fredag: Städning i på jobbet, nu är vi igång och rustar i vår fina lokal så att den blir ännu finare. Grön plast är ett ledord i vår inredning, eller???? Kommer nog att bannlysa allt vad grönt heter och allt vad plast heter i kontoret som blir mitt uppdrag... ja nu är det väl inte så farligt men hur kul är det att shoppa städgrejer om man inte får ha lite kul.... Sen blev fredagen en slapparkväll, tvingade mig själv att stänga av datorn klockan 17 och inte slå på den en enda gång på hela kvällen (tur att man har facebook i mobilen).

Lördag: Var beredd på sökkurs och piteåresa... tur att jag slagit mig i hop med Camilla för hon hade minsann mer koll än mig. Piteå var söndag. Rolig sökkurs och Tyra-Myra fick vara med och visade sig riktigt vuxen, inte ett enda tjut på väg ut till rutan och fina sök (om än lite snett - tvärs över rutan, men vad gör det när man är 7 år och bäst?).

Sen ledig eftermiddag, maken tog dottern på kalas och åkte till gymmet, jag skulle slappa, hm.... Kom på att jag skulle ge pippisarna en chans att föröka sig, cyklar till affären i godan ro för att köpa spån till holken. Då kom jag på "jag ska ju tvätta". Snabbt köpa spån, hem och ner i tvättstugan för kunna ha något rent på mig till veckan.

Maken kommer hem med sockerhög dotter som förpassas till soffan för avgiftning.

Jag och maken fixar gomiddag, biff, sallad, halloumi och superbästa röda vinet. Sitter där i stearinljusens sken och äter, njuter och blir lite småberusade. Då var det dags för tvättstugan igen. Livet är romantiskt - inte sant?

Söndag:

9:00 vardagslydnadskurs

11:00 lunch

13:00 Träningstävling

14:00 Åka till Piteå

17:00 hem från Piteå middag på MC Donalds

18:00 Karate

19:30 duscha barn

20:00 Kvällsfika

20:30 Lägga barn

21:00 Ett glas rött, fötterna på bordet och slappna av.

Är det vanligaste svaret jag får när jag frågar varför man har kommit till mina kurser.

Men vad är en lydig hund?

Jo det är en som går fint i kopplet, kommer direkt när man ropar, ligger still när man säger åt den, inte stjäl mat osv osv... och så brukar en del försiktigt tillägga "jag skulle vilja att han/hon kan gå lös på stan".

Ok! Vi börjar med det sista först, varför ska en hund gå lös på stan? Av vilken anledning? Mår hunden bättre av det? Mår du bättre av det? Nja kanske ditt ego, du kan visa upp din fina lydiga hund men däremot är det absolut ingen annan som mår bättre av det. Inte hundrädda, inte andra hundägare, ingen som inte vet om din hund verkligen klarar av det du utsätter den för. Oavsett din hund är lydig eller ej, ta hänsyn till din omgivning och ha ett koppel på din hund där du möter andra som kanske inte tycker det är ok med lösa hundar. Har du en lydig hund kan den gå fritt i kopplets längd och må så mycket bättre än strikt fot med koppel.

Så åter till min fråga "Vad är en lydig hund"!

Är det en hund som gör som jag säger oavsett vad? Kanske men varför gör den det?

Har jag lärt min hund att lyda för annars råkar den ut för något obehagligt. Då är ju inte hunden lydig, då är hunden rädd för bestraffning. Så kortfattat - bestraffar du din hund så får du inte en lydig hund du får en rädd hund.

Eller har jag lärt min hund att lyda för då får den en belöning? I så fall har jag inte heller en lydig hund, jag har en hund som arbetar för sin lön.

Det köper de flesta och ingen vill ju egentligen vara elak mot sin hund (de kommer inte på kurser i alla fall), men så kommer den oundvikliga frågan från någon uppmärksam kursdeltagare: "När ska man sluta belöna?"

Och då kommer mitt jobbiga svar "ALDRIG".

För konstigt nog, de som jobbar md bestraffningar de har inga som helst problem med att inte sluta bestraffa, de gör det hundens hela liv. Men de som jobbar med belöning, de vill av någon konstig anledning sluta belöna.

Tänk om er chef efter 5 år tycker att nu borde ni verkligen efter fem år kunna det här jobbet, så nu behöver ni ingen lön.....Hm......

Visst belöningen kanske inte kommer lika ofta när hunden kan ett moment, men sluta belöna ska man inte, hunden arbetar för sin lön och då måste lönen komma. Inte varje sekund (det är under inlärningen) men ofta. Inte alltid godis, men det kan vara att få springa fritt, leka med sin kompis, få hoppa in i bilen, hoppa i mattes famn, söka en leksak, hoppa ett agilityhinder, följa med på promenad.... vad som helst som hunden gillar.

Så du kanske inte får en lydig hund efter en kurs hos mig, men du får en hund som lär sig att arbetar man får man lön - sen är det bara upp till dig att bestämma vilket arbete det ska bli och att komma på riktigt bra belöningar.

sitter jag på bussen till Råneå.

Dags för kursavslut i vardagslydnad. 7 hanar i åldrarna 1-3 år ska förhoppningsvis ha lite hyfs efter tre söndagar med rejält mycket träning.

Men nu sitter jag i min ensamhet vid köksbordet och tänker tillbaka till den underbara lördag vi hade igår.

På morgonen åkte make och dotter till Sävast, för karatetävling. Dotterns livs första,ja hennes första tävling i något överhuvudtaget. Hon hade förvarnat mig att hon nog skulle gråta lite om hon inte skulle vinna, "men det går över mamma".

Själv åkte jag och kollegan på Sökkurs. Regnet hotade och vi var lite frusna innan vi ens kommit oss ur bilen. Men sen blev det bara kul. Alla var taggade att träna, hundarna gick från klarhet och klarhet och alla hundar kom långt längre på tre timmar än vad jag vågot ens drömma om. Då är det kul att hålla kurs. Sen att det ädrig kom något regn gjorde ju inte saken sämre.

Väl hemma igen möttes jag av en lycklig dotter och en trött make. Maken hade fått upp avloppet och nu rinner vattnet som aldrig förr - ja inte på tre år i alla fall.

Dottern hade kommit fyra (de korade en 1:a, 2:a och 3:a sen var resten fyror) och fått medalj. Bra tänkt där av den arrangerade klubben. Nu förlorade ingen och alla barn var glada och vill fortsätta både med karaten och tävlandet. Det kan borde många andra klubbar ta fasta på.

Maken åkte till gymmet och då tog jag itu med de egna hundarna och det leriga golvet samt ett väldigt smutsigt badrum. 

Efter allt detta var vi slöa men ändå rastlösa. Middag på MC Donalds och sen tur till Mopsön. Annalena hade full koll på mitt humör och jag behövde inte ens ge en liten vink så stod det ett glas rött framför mig. Maken fick se AIK vinna en hockey match så han var ganska nöjd han med.

Lite surr senare åkte vi hem, jag somnade i soffan, kravlade mig vidare till sängen och sen var en äldigt trevlig lördag till ända.

Nu har jag stora förhoppningar på söndagen.

Dubbeljobb, Veckohandling, Dottern ska på kalas och maken får sköta logistiken. 

I går var det en bra dag, eller den började bra. Jag skrev på kontrakt för lokal till mitt företag. Vår hyresvärd som i nu äntligen fick träffa på riktigt var en trevlig man som jag tror vi kommer att kunna samarbeta på ett bra sätt med. Lyckan var total, jag var euforisk när jag hämtade dottern på skolan. Och så kommer det en människa, slänger ur sig en sak (kanske i alla välmening) som golvade mig fullständigt. Jag fick världens dåligaste samvete, kände mig som världens sämsta mamma som bara tänker på mig själv och mitt företag.

Men jag ryckte upp mig och avfärdade det hela som otänksamhet eller eventuellt idioti och tog med mig dottern till affären för att inhandla fredagsmys och matsäck till lördagens karatetävling.

Allt frid och fröjd,hemma lagar maken mat, jag plockar lite så att det ska vara fint inför kvällen. Sen efter maten då sätter det igång.

Hårddisken där alla foton ligger åker i golvet och så var den förstörd - ANDRA GÅNGEN och inte lär vi oss att ta backupper på CD-skivor. Tack o lov så har jag en del dubletter på min dator, nu SKA jag köpa skivor och bränna.

Sen inser jag att något är fel i köket, diskhon är full i vatten (diskmaskien är igång) - stopp i avloppet. Maken tar på sig det avskyvärda jobbet att försöka få lös proppen och trots min utryckning i ösregn runt halva stan och två affärer efter kaustiksoda så sitter den där den är. I eftermiddag ska han fixa rensband och göra det ordentligt.

Så nu har vi inget rent porslin, eftersom allt är halvdiskat i maskinen eller står smutsigt på diskbänken. Man får hejda sig att man inte spolar vatten i köket och det känns som om MC Donalds får laga mat ikväll.

Nu idag tycker man ju är en ny dag och att nu måste väl allt gå på räls. Verkar vara uppehåll från regnet, vilket är bra då jag jobbar idag och ska ha tre timmars sökkurs i skogen. Ja då lägger skrivaren av. Jippeyyyy.

Av någon anledning tvivlar jag på att det blir något lördagsmys heller.

Nu har vi snart en lokal. Visserligen íngen jättestor, ny, modern uppiffad anläggning men vi har en lokal.

den är precis vad vi behöver och mäktar med. Vi tror oss ha råd och har vi inte det så är det ingen katastrof för privatekonomin. Vi har inte kastat oss huvudstupa ut i det okända, nä vi har mark under fötterna även om vi nu måste jobba hårt för att få det att bli bra.

Vi har en början. Vi har en toalett och en kaffebryggare och då kommer man långt   

Snälla människor har tömt sina skåp på glas,muggar och tallrikar för vår skull. Två företag i staden har skänkt jättefina möbler, finare än vad vi ens vågat drömma om så här i starten. Släkt och vänner hejar på och stöttar - vad kan då gå fel?

Det är så kul, jag svävar på små moln och ser alla möjligheter tak över huvudet ger. Inga vantar som är i vägen när man ska belöna snabbt eller klicka. Inget regn som irriterar och stör. Tryggt och säkert. Vi stör ingen annan. Och vi kan sätta oss på vanliga stolar och dricka vårt kaffe. Sen utesluter ju inte detta utomhusverksamhet, nej det kommer i fortsättningen vara en av mina hörnstenar i företaget, det är väl klart att hundarna ska vara ute... men ett tak och värme gör allt lite lättare.

Jag får ett riktigt kontor, jag ser framför mig hur jag sitter där och jobbar, inga hemma-måsten som pockar på uppmärksamhet, utan bara ett gäng mysiga dagishundar som sover lunch och en trevliga kollega att byta ett och annat ord med... och så en kaffebryggare   .

Så fort kontraktet är påskrivet kommer det bilder här i bloggen.....

och råkar någon ha ett par kaffemuggar till över så......