försöker jag vara rak och ärlig. Jag säger om det är något jag tycker är fel och försöker hjälpa dem till rätta. Men samtidigt måste jag inse att var och en har sitt mål med sin hund och det är inte min sak att lägga mig i. Jag kan säga hur "jag skulle gjort" men i slutändan bestämmer ju hundägaren.

Tex det är inte fel att ha hunden i sängen om man vill det, även om jag inte vill.

Men ibland blir måttet mer än rågat och då kommer arga Lena fram. Det är när hunden behandlas orättvist. När kraven är så höga så att hunden ine förstår, eller när ägaren ställer krav men är så otydlig att det inte går ens för en annan människa att förstå kraven. Eller när man velar hit och dit, och den stackars hunden står som ett levande frågetecken och bara önskar sig bort därifrån. Ett exempel är "familjehunden" - "Vår lilla Fido är hela familjens hund, därför följer vi alla 5 med på kursen, så att alla får lära sig", so far so good... men när alla fem ger kommandon, korrigerar och lockar - samtidigt. nej det är inte snällt mot lilla Fido. Han vill nog gärna byta familj i den stunden.

9 månadersvalpen som aldrig fått någon direkt fostran har inte passerat lek, bus och belöningsstadiet... min  Debbie gjorde det aldrig under hela sitt 14 åriga liv. och ni som kände henne kan ju intyga att inte blev hon en sämre hund för att hon var lycklig.

TIPS!!!

En förare, per träningstillfälle (de andra iakttar TYST!!!)

Ett kommando per moment

Mycket lek, bus och belöningar (hela hundens liv - visst har vi avskaffat den sk KRAVFASEN?!)

ALDRIG större krav på hunden än på sig själv.

TYDLIGHET, ÄRLIGHET och KAMRATSKAP

Då får ni en snäll instruktör och en härlig, mysig, social och framförallt samarbetsvillig hund.