Sökträning idag, 5 hundar som kör fullt ut och en som än är i övningsstadiet, det var vad vi hade att arbeta med idag. Och vad som höl i hundarnas koppel det ska vi inte ens benämna.

Jag fick den ärofyllda uppgiften att agera stigledare och tydligen har våra vänner en tuff arbetsvecka framför sig för det fanns vissa önskningar att jag skulle lägga upp övningarna så de blev fullständigt uttröttande för hundarna, även om en och annan förare fick sitt också. och jag lyckades med samtliga utom en. Japp vår stjärna Rocky!!! Lilla söta mellanpudeln spöade skiten ur brukshundarna (bildligt talat) åter igen och hade mycket kvar att ge efter avslutat sök. Hoppas på rapport om detta här: www.solidreds.se och han bekräftar gång på gång att jag är på rätt spår i mitt hundtänk. Tack Rocky för att du väckte mig ur brukshundsdvalan.

Tyra då? ja hon fick fyra figgar, en i varje hörn av en ruta 100 x 100 m. De tre första gick klockrent och jag viskade till maken att INTE TA ETT TOMSKICK, så att han verkligen fick lyckas efter ett par misslyckade träningar. Men även utan tomskick så fick hon inte riktigt sluta som det var tänkt och återigen ett förarfel (finns det något annat), Tyra behöver vatten då terrängen är så svår, två figgar och så vatten, men då gäller det ju att det finns vatten på stigen. Men till nästa gång ska en liten kåsa inhandlas och fästas på vattenbältet och så ska vi inte göra om samma misstag igen.

Sen hemma, tog jag itu med bördan som lagts på mig, gick snabbare än vad jag trodde och nu är det gjort. Nu ligger resten hos de högre makterna så i kväll riktas bönen mot CSN, den högsta makten i en fattig students liv.

Jag kommer i håg första gången. Jag var nog runt 7, 8 år, såg en film om en döv pojke som först inte skulle få använda teckenspråk för sin mamma, han skulle lära sig att prata. Men han lärde sig ändå och sen även mamman och "så levde de lyckliga i alla sina dagar".

Och jag grät, grät och grät - tårarna kunde inte hejdas - mamma skrattade och tröstade om vartannat.

Jag kommer ihåg en jul, jag var hos storasyster, vi hamnade framför filmen Lassie en tidig morgon. och där satt vi storgråtandes i varsin soffa, skickade en hushållspappersrulle mellan oss och avbröt bara gråten då och då för att skratta åt gråten. Systers sambo kom ner från ovanvåningen och frågade yrvaket och oroligt "vem som hade dött", kan säga att där blev det inte något tröstande.

Gångerna är otaliga där vi, familjens kvinnor suttit ensamma eller tillsammans och tårarna sprutat, först åt det sorgliga och sen åt det lyckliga slutet. När jag väntade dottern då grät jag till och med åt amerikanska komediserier, vadå?? Hormoner!!! fast det har hållt i sig sen dess...

I går var det dags för dottern att ärva denna gråtmilda egenskap. Hon såg Black Beauty, en film hon säkert sett fem gånger tidigare, men i går gick handlingen upp för henne och tårarna sprutade genom hela filmen - men se färdigt skulle hon. När den var slut fick jag förklara det här med djur och filmer, att djuren är skådespelare precis som människor och sminkas för att se magra eller slagna ut. Så jag säger till henne att filmhästar har det jätte bra, de får hästgodis och morötter hela tiden. Då säger dottern snyftande "får de ingen riktig mat?"

Men kan man som mamma bli gladare än när man inser att ens dotter kan leva sig in i någons öde och misär till och med på film och känna sympati och empati för denne. Förhoppningsvis betyder det att denna medkänsla finns också för de djur och människor som finns runt henne och för de olyckor som drabbar människor runt om i världen.

Och så är det ganska skönt att gråta en stund!